Inget monopol på feminismen

Krönika publicerad i NU nr 2 2009

Selma Lagerlöf liberal feminist

Foto A Blomberg

År 1992 blev Selma Lagerlöf den första kvinnan som avbildades på en svensk sedel. Vi har alla hållit i en 20-kronorssedel som förutom hennes porträtt också försetts med en bild där Nils Holgersson flyger på gåsen Akka.

Få känner till att Selma Lagerlöf var folkpartist. Hon blev medlem i frisinnade landsföreningen 1916 och förblev organiserad liberal livet ut. 1934 var hon en av dem som skrev under uppropet för folkpartiets bildande.

Selma Lagerlöf var, likt många andra liberala kvinnor,tongivande i kampen för kvinnlig rösträtt och användes som ett argument för den kvinnliga rösträtten. Vid demonstrationer bars hennes porträtt för att uppmärksamma att en av Sveriges mest beundrade kulturpersonligheter nekades att rösta. Sverige var det sista landet i Norden som införde rösträtt för kvinnor 1921. Liberalen Lagerlöf bidrog inte bara till vårt kulturarv utan medverkade aktivt till att Sverige blev en demokrati.

Selma Lagerlöf var liberal men jag vet inte om hon skulle ha kallat sig feminist. Men för mig framstår hon som en feminist – en liberal feminist.

70 procent av kvinnliga väljare i åldern 18-29 sympatiserar med oppositionen i dagens Sverige. I dag associerar de flesta tråkigt nog feminism med socialism. Trots att många av feminismens arkitekter var liberaler eller verkade i en liberal idétradition. 2008 var det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och i år är det hundra år sedan hon fick Nobelpriset i litteratur som den första kvinnan. För att hylla minnet av Lagerlöf lanserar Liberala Kvinnor en artikelserie i NU om liberala feminister genom historien.

Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som vägrade att anpassa sig. Benämningen togs över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Ungefär som HBT-rörelsen har erövrat det forna´skällsordet ”bög”. Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten kvarstår två kriterier för att kalla sig feminist:

1. Jag anser att kvinnor är underordnade män.

2. Jag vill vara med och förändra det.

Självklart kan kvinnor förtrycka män. Precis som det finns manliga skitstövlar finns det kvinnliga. Och kvinnor är duktiga på att upprätthålla förtryckande traditioner av andra kvinnor. Kvinnlig könsstympning är ett exempel. Det är kvinnor, ofta en mormor eller en farmor, som håller i rakbladet. Men sådana här exempel döljer inte att livsvillkoren, fördelningen av makt och pengar ser olika ut för könen. Kvinnans situation har visserligen radikalt förbättrats på många håll, men fortfarande är till exempel endast 18 procent av världens samlade parlamentariker kvinnor. I vårt eget Europa, som anses vara den kontinent som är demokratins vagga, leds endast en av EU:s 27 medlemsstater av en kvinna.

Folkpartiet liberalerna har bara haft en kvinnlig partiledare. Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Om man tittar på kvinnokampens historia, inte minst rösträttsrörelsen som Selma Lagerlöf var aktiv i, uppnås resultat när kvinnor och män från olika partier samarbetar. Det finns mycket kvar att göra för feminister här i världen. Tyvärr.

Varför räcker det inte med att kalla sig liberal, varför ska vi lägga till epitetet feminist? Därför att feminism är en angelägenhet för många ideologier. Feminismen är, och ska vara, en vildvuxen trädgård med jordmån för olika idéer. Rosen Mona Sahlin, maskrosen Maria Wetterstrand och nejlikan Lars Ohly kan växa bredvid feminister som finansminister Anders Borg. Det finns gott om plats för liberala blåklintar som Nyamko Sabuni. Vänstern har utan protester från liberalt håll fått monopolisera feminismen.

Vi liberaler måste sluta lämna walk-over. Jag tror Selma Lagerlöf, Mary Wollstonecraft och Johan Stuart Mill skulle hålla med mig.

Jenny Sonesson