Försäkringskassans regler missgynnar kvinnliga forskare

Publicerades i SvD brännpunkt2013-07-27

Sociala trygghetssystem ska vara neutrala inför människors livsval. I dag leder otrygga anställningar och ett felkonstruerat socialförsäkringssystem till att det är svårt att kombinera forskarkarriär med familjebildning, skriver Benny Lindholm, Liberala studenter, och Lina Nordquist, Liberala kvinnor.

Två tredjedelar av svenska universitetsstudenter är kvinnor, men andelen kvinnliga professorer uppgår till knappt en femtedel. Liberala studenter och Liberala kvinnor kräver skäliga villkor för doktorander och unga forskare.

Senare tids satsningar på goda forsknings- och utbildningsmiljöer skapar bra förutsättningar för fortsatt tillväxt och ökad frihet. För att befästa Sverige som en kunskapsnation krävs dock att forskarutbildningen präglas av rimliga och jämlika levnadsvillkor.

Dagens forskarkarriär missgynnar kvinnor. Närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt utgörs professorerna i toppen av den akademiska karriären till 82 procent män. Om kvinnor skulle ha stannat inom akademin i samma grad som sina manliga kollegor visar statistiken att vi i dag skulle ha haft närmare 70 procent fler kvinnliga professorer. Kvinnliga forskare slås helt enkelt ut efter vägen.

Sociala trygghetssystem ska vara neutrala inför människors livsval. I dag leder otrygga anställningar och ett felkonstruerat socialförsäkringssystem till att det är svårt att kombinera forskarkarriär med familjebildning. Doktorander utför drygt en tredjedel av svensk forskning, men finansieras ofta via stipendier eller utbildningsbidrag istället för anställning. Effekten blir att många unga forskare inte kan kvalificera sig till mer än grundbeloppen i föräldraförsäkringen.

Även doktorander som har haft turen att ha en anställning under forskarutbildningen stöter mot akademins glastak. Efter disputation upphör eventuella anställningar och forskaren är oftast hänvisad till att söka forskningsstipendier i konkurrens från privata eller statliga stiftelser för att genomföra postdoktorala (post doc) studier.

Att konkurrera med andra forskare om medel främjar kvalitet. Eftersom meritering mot anställning som forskarassistent eller biträdande lektor ofta tar två-fyra år sätter dock Försäkringskassans regler käppar i hjulet för den forskare som vill bilda familj. Idag medges endast att post doc i upp till ett år räknas som överhoppningsbar tid, vilket inte är tillräckligt lång tid för meritering. Många unga forskare hamnar därmed i en rävsax – antingen ge upp drömmen om en forskarkarriär, eller drömmen om att under drägliga villkor kunna skaffa barn.

För människor i 30-35-årsåldern är möjlighet till föräldrapenning en vardagsnära och avgörande fråga. För många nydisputerade kvinnor innebär dagens utförsäkring att de tvingas välja mellan att ta en annan karriärväg eller att under en längre tid leva på 180 kronor per dag före skatt. Valet är inte svårt.

Dagens system straffar den som vill meritera sig och tillföra Sverige kunskap och kompetens. Vidareutbildning inom forskaryrket borde därför räknas som överhoppningsbar tid i upp till tre år. För kvinnliga forskare skulle detta innebära ökad takhöjd under glastaket och möjlighet att välja den karriärväg de föredrar, snarare än den som medger familjebildning.

Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen. Det är också en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution och, i förlängningen, för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft. Dagens forskare är viktiga för att säkra att Sverige även i framtiden kommer att vara ett starkt välfärdssamhälle. Hålen i forskarnas trygghetssystem sållar dock bort duktiga kvinnliga forskare. Det är orimligt, ohållbart och oförsvarligt.

 

Benny Lindholm,
Ordförande Liberala studenter

Lina Nordquist,
Högskolepolitisk talesperson, Liberala kvinnor