Förlossningsvård på liv och död

I en krönika i Tidningen NU skriver Liberala kvinnor Stockholms ordförande Cecilia Elving om behovet av en väl fungerande mödravård och hur den kan förbättras.

Jag ligger på en sjukhusbrits och gråter. Känslorna svämmar över och blir till stora tårar som rullar ner för mina kinder. Tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Allt ser bra ut! På skärmen ovanför mig ser jag det liv som växer inuti mig och som sparkar med armar och ben och plötsligt stoppar in tummen i munnen. Om allt går som det ska så blir det ett barn i början av mars, en lillebror till Alexander.

Varannan minut dör en kvinna någonstans i världen till följd av graviditetsrelaterade komplikationer. För mig, som har den stora turen att få föda barn i Sverige, är risken att jag dör i mars 1 på 14 100. För kvinnor i Kongo är risken 1 på 13. Varje år dör fler människor, kvinnor och spädbarn, på grund av bristande mödravård än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Problemet är troligen ännu större än den officiella statistiken visar. Ny forskning visat exempelvis att mödradödligheten i Sverige är 64 % högre än vi tidigare har trott. Sverige har en stor uppgift att vara en stark röst i världen i kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Som ett av världens säkraste länder att föda barn i är Sverige ett föregångsland. Men även här finns stora förbättringar att göra. Under min första graviditet upplevde jag att ju större min mage blev, desto fler ville berätta om sina förlossningar. Det var djupt skakande att höra att så många av mina vänner och kollegor har haft traumatiska förlossningsupplevelser. Det var berättelser om stressade barnmorskor, om narkosläkare som aldrig kom med den utlovade epiduralen, om känslor av ensamhet och övergivenhet, skräck och panik.

I Sverige år 2013 uppvisar var tredje barnmorska tecken på utbrändhet och lika många funderar på att lämna yrket. Nästan varannan kvinna som fött vaginalt får någon form av komplikationer och över fyra procent, betydligt fler än i övriga nordiska länder, får så svåra bristningar att deras ändtarmsmuskel skadas. Det vill jag ändra på! Jag kandiderar i provvalet till Stockholms läns landsting och förlossningsvården är min hjärtefråga.

Jag vill utveckla förlossningsvården med fokus på att skapa en trygg och positiv upplevelse för den födande kvinnan och att reducera förlossningsskadorna. Dessa två saker hänger ihop. De flesta förlossningar blir enklare och säkrare om den födande kvinnan känner sig trygg och kan slappna av trots smärtan. Stress och oro kan istället förlänga och försvåra förlossningen. Att lyckas slappna av under intensiv smärta – timmar, ibland dagar, i streck- är en enorm prestation som för de allra flesta kvinnor kräver hjälp av olika andnings- och avslappningstekniker, smärtlindring och framförallt trygga stödpersoner och barnmorskor. Födande kvinnor måste få känna sig starka, inte maktlösa och deras individuella behov och önskemål måste tas på allvar.

Jag vill att alla kvinnor i Sverige själva ska få välja om de vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt, att antalet förlossningsplatser ska byggas ut och att barnmorskornas arbetssituation ska förbättras. Jag vill också se en utredning av hur en större integrering av doulor i förlossningsvården kan se ut och jag vill att landstinget ska subventionera evidensbaserade förberedelsekurser.

Själv ser jag fram emot min förlossning. Jag kommer, precis som förra gången, att föda med en närvarande partner, en doula och med hjälp av den fantastiska tekniken ”föda utan rädsla”. När jag födde Alexander kände jag mig trygg, stark och stolt. Så vill jag att alla födande kvinnor ska få känna. Det vill jag kämpa för i landstinget.

Cecilia Elving krönika i NU nr 43 2013

Cecilia Elving NU nr 43 2013