Öppet brev till Ingegärd Waaranperä

I Expressen 20131128 publicerades en intervju av journalisten Björn af Kleen med Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt. I intervjun citeras DNs teaterkritiker Ingegärd Waaranperä:

–   Hon har hybris, säger Waaranperä. Slussen! Operan! Dramaten! Nobelmuseet! Arenorna! Och nu ska hon rensa i friteaterträsket. Hon ska omstöpa hela teatervärlden. Hennes anspråk är enorma. Jag är helt säker på att hon förtjänar att bli kulturminister i sitt eget tycke. Men jag tror att hon är för liten, hennes nävar är för små för att någon ska släppa henne på hela kulturfältet. I grunden är Sjöstedt en liten nätt människa med ett kontrollbehov som är alldeles för stort för den post hon fått.

I sina grova påhopp använder Waaranperä liknelser till Sjöstedts kropp och hur hon är byggd för att göra sina poänger.

Waaranperä fortsätter i samma förklenande chauvinistiska stil:

–   När jag hörde talas om henne första gången var hon en vanlig förortspolitiker, en tjej i Gubbängen som ville ge pengar till dagis i stället för OS-kommittén. Sedan hände något i hennes liv som gjorde att hon ville bli jättepolitiker Sjöstedt. Nu utnyttjar hon ju Bennys intelligens till max – hon har hakat fast sig i den båten, han drar henne med sin begåvning. Men tänk om Benny slutar och Kulturhuset, den sovjetiska jättekrokanen, skulle rasa som en våt spettekaka.

Språket och budskapet är respektlöst och grovt förminskande med nedlåtandes kopplingar till Sjöstedts utséende. Saklig debatt är bra och skall uppmuntras men den här typen av osakliga kvinnonedsättande omdömen hör inte hemma i den debatten. Gissningsvis hade vi aldrig läst den här typen av omdömen om en manlig dito.

Att Strindberg hade misogyna åsikter är allmänt känt men att Waranperä ger uttryck för samma patriarkala synsätt dessutom kryddat med klassförakt är provocerande. Vi förväntar oss mer av den välutbildade samhällselit som Waranperä gör anspråk på att tillhöra.

Vi vill därför fråga Ingegärd Waaranperä varför du tycker att det är relevant att ta upp Sjöstedts fysionomi och bakgrund när det är hennes politik du kritiserar?  Vi tycker också att en ursäkt till politikern Madeleine Sjöstedt är på sin plats.

Anna Steele

Ordförande Liberala kvinnor

Uppdatering Ingegärd Waaranperäs svar. Publicerat i Expressen 20131207:

Liberala kvinnor har upprörts av några meningar som härrör från mig i  Björn af Kleens porträtt av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt i Expressen den 28 november.
Det kan det vara värt, om det hjälper till att få Liberala kvinnor och Folkpartiet att diskutera och ompröva delar av kulturrådet Madeleine Sjöstedts agenda. Jag hoppas på det.

För att undanröja en del bisaker i debatten vill jag understryka att jag inte använder uttrycket ”små händer” som ett mått på Madeleine Sjöstedts reella händer (knappast mindre än mina). Inför vissa saker, typ Gud, Livet och Kulturen, är helt enkelt människohänder rätt små, vilket även politiker bör beakta med ett mått av ödmjukhet. Inte Madeleine Sjöstedts mest framträdande drag, dock, vilket var vad jag ville komma åt i den telefonintervju Björn af Kleen gjorde med mig.

Vidare: att jag säger att Madeleine Sjöstedt i början av sin karrär var en vanlig tjej tycker jag inte är förklenande, tvärtom, i min värld är det helt okej, också i Gubbängen, där jag själv har bott. Jag kan inte se något klassförakt i detta. Vilken klass är det då jag föraktar?  Madeleine Sjöstedt är ju också mycket noga med att i intervjun berätta vilka miljöer som är hennes, hur hon t ex trivs bäst på den ”skitiga Hornsgatan”. Nu bor jag själv rätt nära där och kan berätta att det är många år sedan man kunde kalla den så, men det gör hon kanske av nostalgiska skäl.

Jag är inte revisor utan teaterkritiker, och har möjligen en benägenhet att beskriva det jag ser av politiken som det spel det ju också är.  På af Kleens fråga om jag tror Madeleine Sjöstedt kommer att bli kulturminister svarar jag med min bild av henne: en nätt liten människa —  absolut representativ alltså —  men i politisk mening för liten för att Alliansen skulle våga släppa henne på det uppdraget, med tanke på hur hon manövrerar runt i Stockholms kulturliv med enorma ambitioner men ofta väldigt lite på fötterna.

För det är ju så att Madeleine Sjöstedts politiska karriär under de senaste åren starkt har förknippats med höga hus, stora arenor och andra anspråksfulla jätteprojekt, inte sällan påfallande ogenomtänkta. Nobelmuseet är bara ett av flera exempel. Det skulle, trots att all sakkunskap motsatte sig detta, grävas ner i bergrummet på Skeppsholmen. Så blev det till slut inte. Ett projekt som däremot förverkligades (men inte kom med i Björn af Kleens text) var Barnkulturpalatset, ett gigantiskt fiasko skapat utifrån en undermålig analys av såväl projektets målgrupp som dess ekonomiska förutsättningar och underlag. Sånt kallar jag för hybris. Det brukar varken vara ovanligt eller särskilt kontroversiellt att kritisera manliga politiker för att vilja bygga monument över sig själva, alltså bör det kunna sägas också när kvinnliga politiker gör det.

Vad gäller Stadsteater/Kulturhus-sammanslagningen står jag fast vid min uppfattning om hur och varför den kommit till. Man bör komma ihåg att Madeleine Sjöstedt innan detta just hade misslyckats med att slå ihop Dramaten och Operan (verkstäder, administration, teknisk personal, press etc…). Detta förmådde hon inte driva igenom. Från mitt håll ser jag hur hon då vänder sig till Stadsteatern och Benny Fredriksson som hon tar under sitt beskydd och ger extramycket pengar till. För att sedan i samspel med Fredriksson — som ju inte saknar maktbegär han heller — äntligen kunna driva ett riktigt stort Sjöstedt-projekt i hamn. Jag är den första att hoppas att det ska gå bra och inte ta en ände med förskräckelse, men spåren vad gäller Sjöstedt-projekt är illavarslande.

Det viktigaste skälet till att Madeleine Sjöstedt just nu diskuteras så ivrigt är dock att hon med enorm energi och hårda  (små eller stora) nypor håller på att ta knäcken på Stockholms fria scenkonstliv. Detta gör hon med ett fullkomligt  orimligt ansökningssystem som behandlar stabila, mångåriga teatrar — viktiga kulturknutpunkter och arbetsplatser — som om de vore lösa hobbygrupper, utan vare sig den kontinuitet eller de stora fasta kostnader en etablerad teater har.  Inför detta okunniga och manipulativa förhållningssätt står frigrupperna maktlösa och vågar heller inte säga ifrån för att inte råka i direkt onåd hos biståndsgivande makthavare.
Eftersom jag inte själv står under hot att drabbas ekonomiskt av Madeleine Sjöstedts ogillande, tyckte jag, när jag nu fick möjligheten av Björn af Kleen, att det var min skyldighet att säga ifrån.
Med vänlig hälsning
Ingegärd Waaranperä, teaterkritiker DN