Anna Steele besöker Island Women in Parliaments Global Forum

Den 2 april åkte jag till Island för att vara med på WIP:s studieresa där 3-4 april. Flighterna går sällan så jag var tvungen att åka dagen innan vilket de flesta fick göra för att kunna vara med från början. Island har rankats nummer 1 fem år i rad av the World economic forum’s global gender gap report. Detta för att man anses ha samma möjligheter för både kvinnor och män inom utbildning, företagande och politik. Nu samlades kvinnor och några män från Afghanistan, Albanien, Cypern, Tjeckoslovakien, Italien, Jordanien, Kenya, Lettland, Liberia, Malawi, Malaysia, Marocko, Mexico, Moldavien, Pakistan, Peru, Slovakien, Spanien, Sverige, Schweiz, Frankrike, USA, Bangladesh och Tyskland. WIP grundades av bland andra Silvana Koch-Mehrin som är europaparlamentariker från Tyskland.

Landning på Keflavijk flygplats i grått och disigt men milt väder. Vi samlades ihop från olika flighter för att färdas till hotellet. Jag stod utanför och väntade för att kolla landskapet och få frisk luft. Där kom en parant kvinna med bagagevagn och kramade om en äldre lika parant kvinna. När jag log emot dem sa de något på isländska till mig. Jag svarade på engelska att jag inte förstod utan var från Sverige. Jaha, min dotter är halvsvensk sade den äldre kvinnan och pekade på den andra. Ja, jag bor i Sverige sade denna. Vi samtalade lite och jag frågade om hon inte saknar Island ”det verkar så speciellt” sade jag. ”Ja, jag saknar alltid Island, sade hon. Det är härligt här. Efter två dagars nyttjande av duschen så har man inte en plita kvar på kroppen, luften är ren och naturen är inte som någon annanstans.” Mamman flikade in: Det är bara Icelandair av alla flygbolag i världen som önskar välkommen hem! (På Island kommer varmvattnet i ledningarna från de olika varma källorna som har svavelhaltigt vatten vilket ska vara mycket sunt för människor. Därav kommentaren om att man inte har en plita kvar)

Färden till hotellet gick genom ett trädlöst och kargt landskap. Här och där fanns märkliga skulpturer som såg ut som människor. Väl framme så gick jag en promenad runt hotellområdet som verkade ligga i ett industriområde en god bit bort från Reykjavik centrum. Efter en middag på en fantastisk fisksoppa gick jag till rummet, läste en stund och somnade. Två timmars tidsskillnad gjorde att klockan 22 på kvällen där så var klockan 24 i Sverige och därför var jag väldigt trött.

Nästa dag började vi med att samlas på Althingi som för första gången upplåtits för utomstående så att vi skulle få ha konferensen där dessa två dagar. Althingi är världens äldsta parlament och grundades 930 e K. Man har 63 ledamöter från 6 olika valkretsar. Vi satte oss till rätta i denna fina sal som kändes närmast som en tingssal i en gammal herrgård med gamla trästolar på trähjul och väggarna målade i blågrönt och duvblått omgärdat av vitt.

Innan vi gått in i själva parlamentssalen hade vi fått ta titta på två videotal, ett från Vigdis Finnbogadottir och ett från Atifete Jahjaga, Kosovos kvinnliga president.

Talmannen inledde med att välkomna och därefter talade Silvana som berättade att WIP kommit till på grund av ett stort möte med kvinnor i Bryssel där man kommit fram till att man borde göra gemensam sak av kvinnofrågor världen över och genom utbyte försöka överbrygga de olika utmaningar som finns på alla håll på jorden gällande jämställdhet.

Därefter tog två extremt intensiva dagar vid med massor av föredragningar utan egentliga avbrott. Shopping var bara att glömma, inte mig emot, jag måste åka tillbaka någon gång för att göra allt det som jag längtat efter under decennier som jag hört så mycket om: Bad i varma källor, bo på lantgård och äta lokala maträtter, rida på islandshästar på deras ”turf”, köra omkring med fyrhjulsdriven bil och bara ta in landskapet. Shoppa isländsk choklad, hudvårdande produkter som är gjorda på isländska örter och naturliga råvaror och förstås något stickat därifrån.

Under lunchen satt vi i blandade slumpartade konstellationer och pratade om hur det såg ut i våra respektive länder. En spanjorska blev tillfrågad hur det gått till med abortfrågan i Spanien och hon berättade att det var hennes parti som initierat lagändringarna som var så intensivt ogillade av stora grupper i Spanien. Hon berättade till sist av remissomgången nog visade att det inte skulle kunna bli som hennes parti föresatt sig. Personligen hade hon egna synpunkter och hon verkade hoppas att det skulle läggas fram ett urvattnat förslag mot det som varit uppe i första omgången.

Jag hamnade för mig själv med en ung kvinna från Kenya vid kaffet. Hon sa att det var ett himla liv hemma i Kenya: Det är rubriker om mig ”Ledamot stjäl make”. Jag började fråga ut henne och det kom fram en historia som skulle vara helt otänkbar i Sverige. ”Ja, alltså min pojkvän är gift sedan förut. Hans fru har gått till tidningarna och sagt att jag stjäl hennes make. Detta för att vi ska gifta oss.” Jag såg ut som en fågelholk. Kenyanskan gapskrattade: ”You should see your face!” Jag berättade för henne att polygami är olagligt i Sverige. För henne var det helt naturligt. Hennes problem nu var dock att första frun svartmålade henne i media. Kan du gifta dig med flera män också? frågade jag. Ännu en gång gapskrattade hon. Nej, det kunde hon inte.

Hon tyckte att det var jätteroligt att jag var så chockad över det hon berättade. Hon hade ett barn på fyra år också. Är det hans barn? frågade jag. Nej, sa hon lite väl snabbt och såg generad ut. ”Are you sure it isn’t his child?” frågade jag då. Då skrattade hon lite bekräftande och sa sedan: ”To be continued…”

 

Vi besökte Rio Tinto Alcan Iceland Ltd aluminium smelter. Där fick vi lyssna på VD Rannveig Rist som är en formidabel kvinna som varit chef där sedan 1997. Hennes historia är fantastisk. Hon följde sin far som var geolog på hans olika ”field trips” vilket ledde till att hon utbildade sig till ingenjör. Hon tog också betyg i mekanik. När hon ville arbeta en sommar på någon av de otaliga trålare som ju opererar runt Island så blev det tvärstopp. Alla hennes licenser och betyg hjälpte inte – man ville inte ha en kvinnlig mekaniker! En del gånger hade de trott att hon skämtade och redan tillsatt en manlig mekaniker som inte var meriterad när hon dök upp, andra gånger var det tvärt nej, de tog helt enkelt hellre en icke licensierad man än en bättre meriterad kvinna.

Det fanns en ökänd trålare som var i riktigt dåligt skick. Det var inte så lätt att få tag på en mekaniker till den. Rannveig fick jobb där. På den trålaren, som alltså var ökänd för att vara en riktig skorv, fanns en väldigt bra besättning och kapten. Rannveig arbetade hela sommaren där och fick rykte om sig att klara skorven. Sedan hade hon inga större problem med att få jobb där hon ville.

När hon blev vd för Rio Tinto hade man möten på kvällar och helger. Rannveig utverkade att hennes egna arbetsdagar var från 08-16, inga helger. Hon utverkade också att alarmsystemet för företaget startade kl.18.00 och ville man arbeta senare var det en hel del krångel med att larma av.

När en av hennes döttrar skulle välja väg kom det fram så här: Rannveig och hennes familj satt och åt middag. ”Det är snart tid för dig att söka utbildningsväg” sa Rannveig till sin dotter. Dottern svarade: ”Jag vill göra som du gjort, mamma!” vilket föranledde Rannveig att bli så överraskad att hon tappade sina bestick. ”Men hur kommer det sig?” ”Du har alltid haft så roligt med arbetet, mamma, det vill jag också”

I Rannveigs stab finns många kvinnliga chefer. Företaget går lysande.

Vi besökte Actavis Pharmaceutical Company där Gudbjörg Edda Eggertsdottir är VD. Hon hade också gått den långa vägen i företaget som bara växer och växer. Även här precis som på Rio Tinto finns en lång rad kvinnliga chefer. De vittnade om att föräldraförsäkringens utformning, där män måste ta tre månader annars fryser de tre månaderna inne och kan inte överlåtas, har en stor betydelse för hur arbetsgivarna ser på män och kvinnor. Nu är det lika stor chans/risk att män är borta när det kommer barn i familjen. Bilden av en riktig man på Island är nu: Han ska vara lång, han ska ha skägg – och han ska vara en bra pappa!

Därefter for vi till det mycket speciella presidentska residenset, Bessastadir. Mitt ute på vindpinad isländsk slätt vid havet, utan stängsel eller staket eller några skalskydd står en kyrka och en liten byggnad. Vi kom med vår buss och klev in. Vacker inredning på det nordiska viset med smakfull- och måttfullhet. Äkta mattor och fina målningar. En stor isbjörnsfäll på trappavsatsen till nästa våning visade närheten till Grönland. De Kenyanska ledamöterna var chockade. ”Det här är så simpelt, hemma är allt mycket mer grandiost! Vi har vakter och livvakter omkring oss hela tiden!” De menade inte att det var fult eller dåligt, mer att det var så annorlunda mot vad de var vana vid. Medan vi smuttade på vinet som serverades från brickor och tilltuggen så pratade vi om skillnaden mellan det nordiska sättet att sköta politiken och det afrikanska.

President Olafur Ragnar Grimsson är en fin och lågmäld person. Han talade om öppenheten på Island och inkluderade andra nordiska länder. Vi skulle inte kunna ha det på något annat sätt, sa han. Då skulle vi inte ha någon demokrati längre! Därför finns inga stängsel, därför är grinden där vi åkte in med bussen bara symbolisk eftersom den står med bara grindstolpar, inga staket tar vid. Därför är dörren till Bessastadir residens olåst.

Presidenten berättade om kvinnornas historia på Island där kvinnor i alla århundraden alltid behållit sina flicknamn även som gifta. Kan ställa till det en del när man reser med sin fru och ska bo på hotell i andra länder, sade han lite ironiskt. Byggnaden vi befann oss i var Islands första skola och länge den enda.

Dagen avslutades på Harpa konserthus, där premiärministern höll tal. Sigmundur David Gunnlaugsson berättade om när han var liten den dagen i oktober år 1975, när alla kvinnor på Island strejkade, eller som de ville kalla det: tog en dag ledigt från hemarbetet eller jobbet. Det var en banbrytande händelse på Island vilket säkerligen ledde till att Vigdis Finnbogadottir fem år senare blev vald till president. Massor av före detta kvinnliga ledamöter hade också bjudits in och det var otroligt glatt och pratigt.

Harpa konserthus stod halvklart 2009 när den stora ekonomiska krisen drabbade Island. Det är ett projekt i storvulenhet likt det Köpenhamnska operahuset eller operahuset i Oslo. Skimrande glasrektanglar är hopsatta till en oregelbunden hög byggnad i spektakulärt läge vid vattnet i hamnen i Reykjavik. Inuti är det lite samma känsla som Köpenhamnsoperan, med stora höga tomma ytor, olika våningsplan där man hela tiden har visuell kontakt med marknivån. Detta vackra räddades alltså och blev färdigbyggt men ingen av ministrarna kunde egentligen svara på hur stora driftskostnaderna är. De kunde bara bekräfta att 1 Det var mycket dyrt att färdigställa men att alla är glada att det blev gjort 2 Att driftskostnaderna är höga, förmodligen alldeles för höga.

Eyglo Haradsdottir som är social- och bostadsminister på Island hade tidigare berättat mycket intressant om hur man beslutat sig för att ha kvar välfärdsinstitutionen när krisen slog till och att det hade varit ett mycket bra beslut. Man hade också inrättat räddningsplaner för alla familjer som riskerade att förlora sina hus och hem och plötsligt skulle stå på gatan. Detta skedde med hjälp av olika avbetalningsplaner, hyresplaner med mera. Därför så skedde inte den sociala katastrof som kunde blivit konsekvensen när allas boenden skulle bli utmätta.

Nästa dag åkte vi till Lysi fish oil company. Katrin Petursdottir som är VD, stod vid företagets grundares porträtt och berättade: Här är min farfar som blev drygt hundra år gammal. Han sa alltid att han inte visste om det berodde på fiskleveroljan han drack på förmiddagen eller drinken han drack på eftermiddagen! Här fanns också ett flertal kvinnliga chefer och Lysi är en enorm leverantör av olika fiskoljor. Man har också export av torkade torskhuvuden till ett enda land i världen – Nigeria! På grund av kolonialiseringen har man där utvecklat en smak för torskhuvudsgryta, britterna har mycket att stå för efter sin imperialism.

Därefter åkte vi till Steinunn Fashion Label. Där berättade Steinunn Sigurdardottir om sin väg i modevärlden där hon bland annat arbetat för Calvin Klein. Hon utgår alltid från sitt hemlands natur och historia. Hon visade oss lavornas formationer och färger, mossor och blommor, ljuset och norrsken, strukturer från naturen och kopplade det med fotografier på sina klädskapelser. Det var poetiskt och vackert. Hon har gjort otaliga utställningar med både kläder och smycken och folkdräkter. Dessutom har hon startat en världsomfattande stickningsskola som finns på Youtube. Hon samlar stora salar med folk där alla stickar med fingrarna. Hon säger att man sticka allt!

Vi gick omkring i hennes butik/studio och det var otroligt vackra kläder och fina material. Men så dyrt att det blev oöverstigligt till och med för mig. En mössa, låt vara i fantastisk kvalitet, för tvåtusen, en liten liten dekoration till mössan för tusen. Jag VILLE verkligen köpa något om inte annat så för ett memento. Men det var bara för mycket. Alla alster ska ju kosta, jag vet vad det innebär att låta sy upp saker eller att sy och sticka själv, det kostar tid, kraft och material. Min Emilie är ju i den världen. Så det var inte avsaknad av respekt för det skapade som höll mig tillbaka.

Därefter fick vi lyssna på ett tiotal olika föredrag från olika intressanta talare. Väl tillbaka på hotellet samlades vi i en stor sal i konferensavdelningen. Där skulle bjudas dryck, snacks och ost, den avslutande och sista punkten på programmet. Efter en stund kom hon gåendes, denna fina dam, Vigdis! Hon är en älskvärd och generös person som tog emot allas samtal, frågor, fotograferingsönskemål med mera på ett vänligt sätt. Hon fick ta emot WIP award for lifetime achivement in female political environment. Vigdis Finnbogadottir är den första kvinnan I världen som blivit vald till statschef. Hon var president för Island 1980-1996. Hon var teaterchef innan och hon berättade att det inte ansågs om så passande i kulturen att arbeta politiskt. Hon hade precis blivit vald när hon kom nerför trappan på teatern då någon frågade henne hur det kom sig att detta hade hänt. Hon minns att hon vända bort huvudet och rodnade, det var med blandade känslor för henne.

Sedan berättade hon att hon varit ytterligt noga med sin klädsel. Hon menade att det inte dög att klä sig hur som helst för en statschef: Världen måste ha förtroende för en person i den ställningen, måste tas på allvar. ”Det duger inte att klä sig i Isländsk folkdräkt!” Jag tror hon syftade på Steinunn som bjudits in till detta event, som utgått från den isländska folkdräkten i en av sina kollektioner. ”Vad synd”, sa jag i sufflöston. ”Nej, sorry, Sverige, det duger inte att vara klädd i folkdräkt” fortsatte Vigdis med lite sträng lärarinneröst men småleende.

Island har gått och går i bräschen för jämställdhet och kulturer nära som de nordiska kan komma fortare framåt genom att lära och ta efter. Andra kulturer behöver mer tid men vi kan alla lära av varandra.

Slutligen fick vi samlas kring det faktum att alla ska försöka samla in flickor till sina respektive parlament till hösten för att göra flickors röster hörda och visa hur viktiga de är för framtiden.

Överväldigad av dessa dagars intensiva fokusering på hur det ser ut i olika delar av världen vad gäller kvinnors villkor och möjligheter, och hur mycket som behöver göras, packade jag och somnade fort.

Tidigt nästa morgon tog vi alla olika flighter hemåt, förutom de som stannar över helgen för att turista. Själv ska jag åka tillbaka igen så snart jag kan.