Nyamko Sabunis tal i samband med mottagandet av Kerstin Hesselgren-medaljen

Tack
Tack för äran att få motta ett pris i Kerstin Hesselgren namn. När jag fick veta om denna utmärkelse så har jag tagit mig tid att lära känna personen Kerstin. Och jag har kommit att inse att vi har en hel del gemensamt.

Pappas flicka
Kerstin var pappas flicka. Hon ville bli läkare precis som sin pappa men hon föddes fel århundrade. Jag är också pappas flicka.

Jag minns så tydligt mina stunder med pappa. Vi satt under mangoträdet på tomten i Bujumburu, huvudstaden i Burundi, dit vi tvingats flytta på grund av pappas kamp mot diktaturen i Kongo. Medan jag plockade hans grå hår (pappa fick grått hår väldigt ung) så berättade han om sina politiska äventyr i Palestina och Ryssland. Jag minns så tydligt när vi var ute på stan och gick. Jag håller i pappas lillfinger och jag måste ta två/tre steg för varje steg han tar. Fortfarande idag så kan jag inte strosa som andra gärna gör. När jag är ute och går med min man så undrar han – vilket lopp är du med i?

Livet. Mitt liv är ett lopp. Jag tävlar mot tiden. Så mycket jag vill göra. Så mycket som behöver åtgärdas. Jag har en vision om en bättre värld. Jag vill förändra och förbättra världen. Jag vill ha en jämlik värld. Jag vill ha en jämställd värld. En värld utan fattigdom och hunger.

Jag vill hinna ikapp. Jag vill hinna ikapp männen. Vad säger att just mannen ska ha privilegiet att vara så självklar var han än föds?

Jag vill hinna ikapp. Jag vill hinna ikapp de vita. Världen blir aldrig Great så länge människor betraktas som mindre värda på grund av deras hudfärg eller etnicitet.

Jag vill hinna ikapp. Jag vill hinna ikapp de rika. Västvärlden måste sluta plundra Afrika med konsekvensen att vi lämnar afrikaner i fattigdom. Lika lite som jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle där klyftorna växer så vill jag inte att mina barn ska växa upp i en värld där länder blir offer för stormaktsspelet.

Ja, jag deltar i ett lopp. Och i detta lopp finns inget utrymme för tveksamhet eller feghet. Ska vi skapa en jämlik och jämställd värld måste vi stå fast vid viktiga principer och övertygelser.

Det gjorde Kerstin.

Min mormor
En viktig kvinna i mitt liv lärde mig att man måste våga vara sig själv även om andra upplever det som obekvämt. Var dig själv trogen!

Dessa ord uttrycktes egentligen inte. De bara fanns där. Genom beteendet så blev det självklart. Jag upplevde hur min mormor som är född muslim och gift med en annan muslim tog det för självklart att bedriva fiskeriverksamhet tillsammans med sin man. Hon som muslimsk kvinna rökte och tog sig en whisky för att koppla av. Detta störde såväl hennes man, min morfar som resten av omgivningen. Det gick så långt att jag en gång hörde min morfar muttra – nu har hon druckit igen, när min mormor bara var glad och skrattade åt något dumt jag gjort. Min mormor insåg att hon var obekväm för många men, det fick vara deras problem inte hennes.

Min kamp och mina allierade
Samma känsla har jag haft sen jag bestämde mig för att bekämpa hederskultur. Att vara bland de första som lyfte frågor om hedersproblem på den politiska agendan innebar att utstå kritik och kränkningar. Misstänkliggöras.

Idag kan jag erkänna att det inte var lätt alla dagar. När mina motiv ifrågasattes. När partikollegor inte försvarade min karaktär när jag tog hårda strider och anklagades för att fiska i grumliga vatten. Då sa jag till mig själv att idag är det ett helvete, men jag kommer få rätt.

Men jag hade erfarenhet. Jag har vänner som har drabbats av hedersproblem. Och jag visste att de som kritiserar inte visste vad de talade om. I min kamp så hittade jag likasinnade. Andra med liknade erfarenheter som jag. En av de var Mariyam Barkadehi. När jag 2006 skrev boken Flickorna vi sviker, så var Mariyam källan till delen som handlar om religiösa friskolor. Och gissa vilken skola det handlade om – ja, just det Al azharskolan.

En annan viktig allierad var Juno Blom, tjänsteman med ansvar för samordning av regeringens arbete mot hedersproblem.

Mariyam och Juno var ett par av de som inspirerade mig när jag fick utstå kritik, och ska ha äran för att ha bidragit till viktiga jämställdhetsreformer som genomfördes under Alliansregeringen.

Om det händer något positivt idag i kampen mot hedersvåld, i någon kommun i landet så är det tack vare Juno. Tack Juno för dina insatser genom åren.

IWF och ledarskapspris
En sak väldigt få känner till, är att vårt arbete uppmärksammades långt utanför Sveriges gränser. 2012 åkte jag till San Francisco för att motta utmärkelsen för mitt ledarskap och arbete mot hederskultur. Utmärkelsen Women who makes a difference utdelas av International Womens Forum, en internationell organisation för kvinnliga ledare med medlemmar från fem kontinenter. Varje år anordnar IWF som de heter, en ledarskapskonferens i avgörande ämne i någon stad i världen. Förra året var konferensen i Johannesburg Sydafrika. I år hålls World Cornerstone Conference här i vår egen stad Stockholm den 17-19 maj. Jag deltar. Demokratiminister lika så.

Mitt arbete idag
Jag är hållbarhetschef på ÅF sedan 2013. För er som inte känner till ÅF så är vi ett teknikkonsultföretag med 9500 medarbetare. Vi finns i trettiotal länder och har verksamhet i över hundra. Vi utför uppdrag inom energi-, industri- och infrastrukturmarknaden. Att jobba på ÅF innebär att lära sig nåt nytt varje dag. Den bredd av kompetens som finns där är unik. Finns inte i något annat teknikkonsult företag. Det finns inget vi inte kan göra.

Och för en person som jag, vars drivkraft är övertygelsen om att jag kan göra världen bättre så är att jobba på ÅF som att ha en godispåse med gott och blandat – inte bara på lördagar utan alla dagar i veckan.

Jag vill vara med och bidra till en bättre värld. En grön värld. En värld där kommande generationer har tillgång till resurser för att tillfredsställa sina behov.

Jag vill bidra till att industrin börjar tillverka saker på ett hållbart sätt. När ytterligare tre miljarder människor lämnar fattigdomen bakom sig och den redan överansträngda konsumtionen ökar måste vi hitta nya sätt att konsumera på. Produkterna måste gå att reparera, återanvända och återvinnas. Näringslivet måste bli bättre på att erbjuda tjänster istället för att vi måste köpa produkter.

Jag vill bidra till att vi får ren miljö och förebygger klimatförändringar genom att effektivisera processer för hur vi bedriver näringsverksamhet – hur vi producerar våra produkter. Att vi ställer krav på rena bilar och hållbar infrastruktur. Jag vill att det satsas mer pengar till forskning för att vi ska kunna utveckla teknik där vi kan lagra energi. Vet ni om att, om man lyckas fånga energi från solstrålar under en minut och lagra den så skulle den mängden energi räcka till ett helt års energibehov i världen. En värld utan koldioxid är möjlig!

Jag vill bidra till att bygga hållbara städer. Städer där människan är i centrum. Senaste hundra åren har vi byggt städer där bilvägar och parkeringsplatser varit viktigare än människors behov av utrymme för boende och umgänge, ren luft och frihet från buller. Det är dags för politiker att fatta djärva beslut och bestämma att städer ska framgent vara till för människor och inte bilar.

Allt detta är jag med om att bidra till tillsammans med kollegor på ÅF.

Jag och Kerstin
Utöver det faktum att jag i princip är född exakt 100 år efter Kerstin så var också hon en pionjär. En liberal förnyare, men med respekt för den som tyckte annorlunda eller var rädd för förändring. Hon var nyfiken och jobbade med många olika saker. Jag har också kommit att jobba med många olika saker.

Varje gång en förfrågan kommer så tänker jag nej inte det, nej inte nu, nej jag hinner inte. Och varje gång så kommer det ut ur min mun ja, vad intressant. Det gör jag. Eller mina fingertoppar som skriver ja, vad intressant. Tack för  frågan.

Min förmåga att säga ja, eller snarare min oförmåga att säga nej har kommit att öppna många dörrar för mig. Det har givit mig chans att lära nytt.

Tex denna utmärkelsen där jag tänkte nej, tar jag emot det så innebär det att jag måste medverka och hålla tal. Jag hinner inte. Men när jag besvarade Gulans mail så blev det istället – kul. Tack, vad trevligt. Jag kommer gärna!

Idag vet jag bättre vem Kerstin var som person. Hon var en liberal pionjär, en banbrytare för kvinnors rättigheter, och en kämpe för ett rättvisare Sverige. Jag kan inte beskriva med ord hur stolt jag är att nämnas i samma anda som Kerstin Hesselgren.

Tack. Vi ses på barrikaderna.