Deltidsarbetets följder för kvinnor bör bli tydliga

Per Kågesson svarar (SvD Debatt den 24 januari) på min artikel om regeringens ambitioner att sänka människors arbetstid. Kågessons kritik handlar om att deltid är ett sätt att få ihop livspusslet under småbarnsåren. Han vänder sig emot idén att alla jämt måste arbeta heltid.

För mig som liberal är det givetvis en viktig utgångspunkt att varje familj och varje människa ska ha möjligheter att välja sitt liv utefter de villkor och förutsättningar man har. Därför har föräldrar i dag en lagstadgad rätt att gå ned till sex timmars arbetsdag tills dess att yngsta barnet fyllt åtta år, genom Föräldraledighetslagen, skriver Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci i en slutreplik, i Svenska dagbladet.

© Lena Larsson

Men vi måste också prata om och tydliggöra de negativa konsekvenser som deltidsarbete och arbetstidsförkortning har på kvinnors ekonomi. Kågesson menar att sjukligheten hos kvinnor är dubbelt så stor som hos män i förvärvsarbetande ålder och att den kulminerar mellan 30 och 40 år. En anledning till att kvinnor ofta känner sig mer stressade och lättare blir utbrända är just att de tar ett större ansvar för hemmet. Ökat deltidsarbete kommer knappast att motverka den utvecklingen. Snarare tvärtom.

De ekonomiska effekterna av deltidsarbete nämns överhuvudtaget inte i Kågessons replik. Hur ska kvinnor få en bra pension om de jobbar mindre? Hur ska deltidsarbetande kvinnor som hamnar i ekonomisk beroendeställning till sin partner kunna lämna ett destruktivt förhållande? Kågesson för fram argumentet att vid en ersättningsnivå kring 80 procent blir effekten på livsinkomsten och pensionen liten, samtidigt som reformen främjar barnens och föräldrarnas hälsa. Det är inte ett korrekt påstående. I vårt pensionssystem får deltidsarbete tidigt i karriären större negativ effekt än deltidsarbete sent i livet, eftersom pensionspengar som kommer in tidigt hinner växa mer än pengar som betalas in senare.

När Kågesson pratar om att både män och kvinnor ska ges möjlighet att spendera mer tid med sina barn eller att män gärna vill gå ner till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön missar han den stora elefanten i rummet. Nämligen att det är kvinnor som går ner i deltid och att det oftast är i de kvinnodominerade branscherna som man erbjuder sex timmars arbetsdag. Arbetsförkortning är en fråga som handlar om jämställdhet.

Kort sagt så riskerar regeringens politik, om den blir verklighet, att öka skillnaden i mäns och kvinnors livsinkomster. Jag vänder mig emot att en uttalat feministisk regering ägnar utredningsresurser åt förslag med sådana konsekvenser. Politiken ska inte uppmuntra reformer som bidrar till att försämra kvinnors pensioner och ekonomi. Tvärtom bör en feministisk regering undvika förslag som riskerar att ytterligare öka den ekonomiska ojämlikheten mellan kvinnor och män.

Gulan Avci,
ordförande Gulan Avci