Den viktigaste källan i detta avsnitt är boken ”De gjorde skillnad” av Anders Johnson och texterna och bilderna nedan kommer från boken. Boken går att köpa av oss. Skicka ett mail till info@liberalakvinnor.se för att köpa den. Boken berättar om liberala kvinnor och män som haft avgörande betydelse för att flytta fram positionerna för jämställdheten i vårt land . Om detta vill vi berätta.

De gjorde skillnad Anders Johnson

Lars Johan Hierta

Lars Johan Hierta liberal

1801-1872. Tidningsman, bokförläggare, företagare och politiker i Stockholm, bland annat riksdagsledamot 1828-1872.

Hierta var en av Sveriges främsta liberala politiker som arbetade för bland annat lika arvsrätt mellan bröder och systrar, kvinnors rätt till statliga tjänster, inrättande av lärarinneseminarier, gifta kvinnors rätt att fritt förfoga över den egendom de själva ärvt eller förvärvat, att ogift kvinna skulle bli myndig vid fyllda 25 år och att näringsfriheten även skulle omfatta kvinnorna.

Fredrika Bremer

RšstrŠttsvykort. Fredrika Bremer

 

1801-1865. Född i Åbo. Från 1804 bosatt i Stockholm. Författare.

Fredrika Bremer framstår som den främsta bland 1800-talets kvinnliga liberala författare i Sverige. Det är ingen tillfällighet att landets mest anrika jämställdhetsorganisation heter Fredrika Bremer-förbundet. Bremer är mest känd för sin kamp för kvinnans rättigheter men hon var även i många andra frågor en förespråkare för liberala idéer.

Hennes far var en förmögen affärsman med rika kulturella intressen men med koleriskt humör. Fredrika fick undervisning i hemmet av guvernanter och privatlärare. Hon opponerade tidigt mot faderns despoti och fann heller inget nöje i huvudstadens ytliga sällskapsliv, som var moderns främsta intresse. Under två vintrar 1826-1828 på familjens gård Årsta utanför Stockholm fann Fredrika dock en meningsfull tillvaro när hon tillsammans med sina systrar hjälpte traktens sjuka och fattiga. För att kunna finansiera dessa insatser inledde Fredrika sin bana som författare. Hon debuterade 1828 med den första volymen av Teckningar utur vardagslivet som blev en omedelbar succé. Detta blev också inledningen till hennes livsmission, att som kvinna skapa sig en uppfattning om världen och därefter försöka påverka den till det bättre. Redan i dessa ”teckningar” dyker ett centralt tema för Bremer upp, nämligen kontrasten mellan den instängda flickans ofrihet och mannens möjligheter. Detta tema återkommer i flera romaner, bland annat Familjen H (1831), Grannarna (1837) och Hemmet (1839), som blev stora publiksuccéer.

År 1831 kom hon i kontakt med den brittiska utilismens idéer, främst genom den brittiske liberalen Jeremy Benthams skrifter. Hon inspirerades av hans framtidstro och reformiver och blev från denna stund en övertygad liberal. Fredrika umgicks från 1830-talet med poeten och historieprofessorn i Uppsala, Erik Gustaf Geijer, och de inspirerade varandra ömsesidigt. Hon hälsade hans avfall till liberalismen med stor entusiasm. Bremer och Geijer tillhörde de liberaler vars intresse för USA väcktes genom fransmannen Alexis de Tocquevilles bok Om folkväldet i Amerika. Den utgavs i slutet av 1830-talet och översattes snabbt till svenska. Tocqueville beskrev hur en ny samhällsform växte fram i Amerika baserad på demokrati, personlig frihet och frivilliga gemenskaper.

Fredrika Bremer gavs sig ut på en studieresa till Amerika som varade 1849-1851. Resan resulterade i reportageböckerna Hemmen i den Nya Världen (1853-1854). Där beskrev hon sina besök och kontakter med skolor, fängelser, kollektiv, plantager, slaveriet, den politiska ordningen, pressen, nöjesliv, de intellektuella, de fria samfunden plus naturen. Intrycken från USA, inte minst av kväkarnas relativt jämställda samhällen, stärkte hennes övertygelse att kvinnan var jämbördig men mannen både i intelligens och i samhällsduglighet.

Bremer passerade England både på utresan och på vägen hem och kunde notera den förändring som hade inträffat där till följd av den frihandelsreform som hade genomdrivits 1846 av premiärminister Sir Robert Peel och den ledande Manchesterliberalen Richard Cobden. Bremer skrev om detta i Aftonbladet 1852:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv, sädespriserna fallit, brödet blivit till gott pris. Med stark, livskraftig växt hade detta frihetsträd, planterat av Cobden och Peel, genomträngt engelska folkets liv, och vart jag kom hörde jag suset av dess löv i den fria vinden. — Denna perioden var en av allmän resning till ett nytt, friskt liv. I manufakturdistrikterna, i Liverpool, Manchester, Birmingham, överallt hörde jag samma talan av alla klasser: välståndet var allmänt där, var i stigande. Det bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr.”

Ett par av hennes böcker utgavs av Albert Bonnier. Kontakterna med Bonniers kan ha bidragit till att Bremer fick en positiv bild av judendomen och kom att engagera sig mot antisemitismen och för att de svenska judarna skulle få fulla medborgerliga rättigheter.

Fredrika Bremer var när hon besökte USA en internationell celebritet som hade fått sina böcker översatta till många språk. Under intryck av Krimkriget (1853-1856) skrev hon ett upprop i The Times 1854 om att skapa ett internationellt, kvinnligt fredsförbund:

”I en tid då vesterland drager mot österland i en strid som hotar att indraga många af Europas och Asiens folk, som skall utbreda sig öfver flera länder, likt ett stort blödande sår, och möjligen sprida öfver hela jorden sina sorgliga verkningar, ryckande männerna ur sina hem, lämnande tusentals enkor och faderlösa barn, härjande skördarne, brännande städerna, fyllande hospitalerna, läggande bojor på handeln, försvårande lifvet för millioner stilla, idoga familjer, uppeldande alla bittra och hatfulla passioner – i denna tid ha vi fattat den tanke, den förhoppning, att genom qvinnorna upprätta ett fredsförbund, omfattande alla jordens länder, för att motverka krigets onda följder och med detsamma, under en gemensam verksamhet i enahanda syftning, bidraga till utveckling af ett välde av frid, välstånd och sällhet, färdigt att utbreda sig öfver jorden när krigets lågor slocknat och härjningarnes tid är förbi.”

År 1856 kom hennes viktigaste bidrag i jämställdhetskampen, nämligen Hertha eller En själs historia, Sveriges första stora idéroman. Den är en plädering för kvinnors rätt till högre utbildning och rätt att förklaras myndiga. Vid denna tid stod vuxna kvinnor (om de inte var änkor eller fått särskild dispens) under en manlig förmyndare, normalt maken eller en manlig släkting. Fredrika Bremer stod, efter faderns död, under brodern Claes förmynderskap. Sedan han förslösat hennes arv gick hon till kungs och blev myndigförklarad 1840.

Hertha ledde till en omfattande debatt. Riksdagen beslutade 1858 att ogifta kvinnor kunde bli myndiga vid 25 års ålder efter ansökan till domstol. Ett högre lärarinneseminarium inrättades i Stockholm 1861. Bremer kom själv att med intresse följa seminariets arbete och hon donerade bland annat möbler och böcker dit. Hertha är sedan 1914 också namnet på Fredrika Bremer-förbundets tidskrift.

Den sista politiska strid som Fredrika Bremer fick uppleva gällde ståndsriksdagens avskaffande. I ett brev till kollegan Emilie Flygare-Carlén skrev Fredrika i november 1865 om den liberale statsministern Louis De Geers kamp för representationsreformen: ”Hvilken dramatisk tid vi nu upplefva i Stockholm! — L.D. Geers ord och hållning utgöra min glädje.” Hon skrev en artikel i frågan för Illustrerad Tidning som Emilie och hennes man Johan Gabriel Carlén gav ut. Den publicerades i början av 1866. Men då hade Fredrika Bremer redan avlidit i lunginflammation.

Karolina Widerström

Karolina Widerstršm

 

1856-1949. Född i Helsingborg. Läkare, rösträttsaktivist och politiker i Stockholm.

Det blev Karolina Widerström som kom att leda LKPR till seger. Hon var organisationens sista ordförande 1918-1921. Åren 1912-1915 hade hon suttit i Stockholms stadsfullmäktige för de frisinnade och var ledamot av folkskoledirektionen 1909-1922. Hon var med vid grundandet av Frisinnade kvinnor 1914 och valdes in i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd 1920.

Karolina Widerström hade en rad framträdande uppdrag inom kvinnorörelsen. År 1906 tog hon tillsammans med bland annat Ada Nilsson initiativ till Kvinnliga läkares förening och hon blev dess första ordförande. Organisationens viktigaste krav var kvinnors rätt till statliga tjänster. Karolina var också ordförande i Akademiskt bildade kvinnors förening 1911-1918 och vice ordförande Fredrika Bremer-förbundet 1921-35.

Men Karolina Widerström utförde sin främsta samhällsgärning som läkare samt medicinsk opinions- och folkbildare. År 1888 blev hon Sveriges första legitimerade kvinnliga läkare. Karolinas far var gymnastiklärare, sjukgymnast och veterinär. Han ville att hon skulle utbilda sig till sjukgymnast och stöttade henne starkt i studierna. År 1873 började hon på Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm. Efter examen 1875 såg fadern till att Karolina fick arbete som assistent hos professor Gabriel Branting (Hjalmar Brantings far), som hade varit lärare åt fadern när han gick på institutet. Gabriel Branting uppmuntrade Karolina att utbilda sig till läkare.

Hon fick nu läsa in studentexamen innan hon kunde studera till läkare i Uppsala och Stockholm. Vid 32 års ålder var hon klar. Men som kvinna hade hon inte rätt till tjänst på något sjukhus, även om hon inledningsvis fick amanuenstjänster på dispens. I stället öppnade hon egen gynekologisk mottagning 1889 som hon drev till 1925. Mottagningen blev en stor framgång. Väntrummet var alltid fyllt med patienter som uppskattade att få en kvinnlig läkare. Ibland ringlade sig köerna ut på gatan. Möjligen undrade någon varför det stod en del stora starka karlar i kön till gynmottagningen. Det var stadsbud som hade städslats av någon kvinna för att bevaka en plats i kön.

Karolina Widerström kom att vara mycket aktiv som folkbildare och debattör, dels i frågor som låg nära hennes profession, dels i mer allmänna kvinnofrågor. Hennes första offentliga framträdande var ett anförande vid Svenska Dräktreformföreningens möte 1886. Föreningens ordförande var den allestädes närvarande Ellen Key. Denna förening hade bildats samma år och var en del i en internationell rörelse riktad mot snörliv, turnyrer, tyngande kjollinningar, hårt åtdragna strumpeband och andra inslag i den konventionella kvinnoklädseln som skadade hälsan, hindrade rörligheten eller var allmänt opraktiska. Föreningen utarbetade modeller till mjukare kläder, så kallade reformdräkter, och arbetade för att det skulle finnas separata höger- och vänsterskor. Att Karolina fick hålla föredraget hängde samman med att hon var utbildad sjukgymnast och landets enda kvinnliga medicine kandidat.

Karolina Widerström hade som läkare mött en skrämmande okunskap bland sina patienter i sexualfrågor. Hon började därför undervisa i dessa frågor för vuxna kvinnor 1897. Senare utvidgades föredragen till skolor och seminarier. Hon skrev flera upplysningsskrifter om bland annat de kvinnliga könsorganen, kvinnohygien och veneriska sjukdomar. Hennes insatser bidrog till att Sverige blev först i världen med obligatorisk sexualundervisning, på seminarierna 1914 och i läroverken 1935. Som skolläkare och skolpolitiker reformerade hon gymnastikundervisningen och skolhälsovården i Stockholm. Till de politiska frågor som Karolina Widerström drev hörde barnbidrag, att fäder skulle åläggas betala underhåll för sina barn, arvsrätt för utomäktenskapliga barn samt lika lön för kvinnor och män.

Den hårdaste politiska kampen förde hon mot den reglementerade prostitutionen. Den innebar att polisen upprättade register över de prostituerade och tvingade dem till regelbunden läkarbesiktning med behandling av deras könssjukdomar. Striden började 1902 och vanns 1918 då den liberale justitieministern Eliel Löfgren i Nils Edéns regering fick igenom en lag som avskaffade all särbehandling av prostituerade kvinnor. Lagen ålade kvinnor och män samma rättsliga ansvar för att förhindra spridning av könssjukdomar. Karolina mötte i denna strid stort motstånd, inte minst från sin egen yrkeskår.

År 1933 utsågs Karolina Widerström till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet.

André Oscar Wallenberg

André Oscar Wallenberg, kvinnosakskämpe

 

1801-1886. Bankman och politiker. Riksdagsledamot 1853-1886. Wallenbergdynastins grundare.

Till de jämställdhetsreformer han motionerade om i riksdagen hörde kvinnans likställdhet med mannen vad gäller makarnas äganderätt och ogifta personers myndighetsålder. Här nådde han framgång, vilket dock inte blev fallet med hans krav på kvinnlig rösträtt. Hans engagemang för jämställdhet återspeglades också i Stockholms Enskilda Bank, som han grundade 1856. Han var först i Sverige med att anställa kvinnor i en bank och han var en av de första i Europa som tillät kvinnor att öppna bankkonton. Säkert hade A.O. Wallenbergs hustru, kvinnosakskvinnan Anna Wallenberg, en positiv inverkan på hans inställning till jämställdheten.

 

Anna Bugge Wicksell

RšstrŠttsvykort. Anna Wicksell

 

1862-1928. Född i Egersund, Norge. Rösträtts- och fredsaktivist . Kommunalpolitiker i Lund och Danderyd. Diplomat.

Anna Bugge Wicksell kom från en borgerlig, religiöst färgad och intellektuell miljö. Från tonåren bodde hon i Kristiania. Det var inte möjligt för kvinnor att ta studenten i Norge varför hon bildade en privat studiegrupp med några vänner. År 1885 blev hon den femte norska studentskan. Två år senare blev hon fil.kand. i språk och påbörjade därefter läsa juridik med ambitionen att bli advokat trots att detta inte var möjligt för norska kvinnor.

Det politiska klimatet i Norge var vid denna tid mer liberalt än i Sverige. Detta gällde inte minst i kvinnofrågorna. Anna deltog i stiftandet av Norsk Kvindesaksforening 1884 och blev dess ordförande 1888. År 1885 bidrog hon till bildandet av Norsk Kvindestemmerettsforening och reste runt och talade för rösträtten. I slutet på 1880-talet deltog hon i fredsmöten ute i Europa.

År 1888 deltog hon på det första Nordiska kvinnosaksmötet i Köpenhamn. Där träffade hon den liberale fritänkaren och samhällsdebattören Knut Wicksell. Han var mer radikal i jämställdhetsfrågor än de flesta kvinnosakkvinnor. Gulli Petrini skulle senare beteckna honom som ”hopplöst före sin tid”. Anna och Knut blev ett par och bildade sedermera familj. Anna var 1895 en av de första kvinnorna som i ett offentligt föredrag i Sverige krävde kvinnlig rösträtt.

Efter att Knut Wicksell hade blivit professor i nationalekonomi vid Lunds universitet flyttade familjen dit 1904.  När barnen hade blivit äldre kunde Anna äntligen fullfölja de efterlängtade juridikstudierna. År 1911 avlade hon en jur.kand. Samtidigt engagerade hon sig i arbetet för kvinnlig rösträtt, i fredsrörelsen och i Frisinnade landsföreningen. Anna blev vice ordförande i LKPR och ordförande i Skånedistriktet. Hon bildade föreningar, lokalt och centralt, reste runt och föreläste, författade artiklar och broschyrer.

Hon stod Karl Staaff nära och deltog i talarturnéer tillsammans med honom. Hon medverkade också vid utformningen av regeringen Staaffs proposition om kvinnlig rösträtt 1912. Anna bistod även Emilia Broomé med juridiska råd när äktenskapsbalken skulle reformeras för att göra även gifta kvinnor myndiga i samband med att de fick rösträtt i andrakammarvalen.

Åren 1913-1916 satt hon i stadsfullmäktige i Lund, invald på en kvinnolista. Efter att Knut hade lämnat sin professur 1916 flyttade familjen till Danderyd. Anna kom att sitta i kommunalfullmäktige där 1919-1922. Hon invaldes i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd 1920.

Det blev på den internationella rättens område som Anna i första hand kom att tillämpa sina juridiska kunskaper. Hon var med om att bilda Sveriges kvinnliga fredsförening 1898 och hon författade flera skrifter om fredsarbete. Hon ville bygga upp folkrättsliga institutioner för att motverka krig. Däremot avvisade hon tankarna på en ensidig svensk nedrustning.

Åren 1920-1928 ingick hon i den svenska delegationen till Nationernas förbund och blev därigenom Sveriges första kvinnliga diplomat. År 1921 blev hon första kvinnan att ingå i NF:s permanenta mandatkommission som ansvarade för territorier som stod under internationell kontroll och förvaltning.

 

Anna Whitlock

Anna Whitlcok, ršstrŠttsvykort

 

1852-1930. Utbildningsreformator, kooperatör, rösträttsledare och politiker i Stockholm.

Anna Whitlocks far, Gustaf Whitlock, var affärsman och gjorde konkurs på 1860-talet. Då fick den betydligt yngre hustrun, Sophie, axla ansvaret för familjens försörjning. Hon utbildade sig först till fotograf. Sedan lärde hon sig engelska och fick arbete som översättare, korrekturläsare och manusgranskare. Hon var även sekreterare i Fredrika Bremer-förbundet.

Genom ett arv kunde Sophie Whitlock sedan ägna sig åt tomt- och husaffärer. Hon ägnade sig särskilt åt att bygga små, billiga lägenheter åt självförsörjande kvinnor.

Anna ärvde moderns engagemang i kvinnosaksfrågan. Men Anna hade en stark egen vilja, vilket skapade konflikter i hemmet. Hon skickades därför till en flickpension för att det skulle bli lugnare hemma. Efter att ha arbetat som guvernant i Finland började hon på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. År 1875 gick Anna Whitlock ut seminariet med mycket goda betyg. Därefter begav hon sig ut i Europa på studieresa. Hon arbetade även som Aftonbladets korrespondent i Paris.

Anna hade en vision, nämligen att starta en egen skola. Den skulle bygga på nya och för sin tid mycket radikala idéer. År 1878 kunde hon öppna en flickskola som 1893 ombildades till samskola, kallad Stockholms nya samskola (från 1905 Whitlockska samskolan). Tidigt startade hon också en slöjd- och lekskola för barn under sju år. Hon ledde skolverksamheten till 1918.

Anna Whitlock hade tidigt funnit en själsfrände i Ellen Key som nu engagerades som lärare i skolan. Den första skollokalen var i en lägenhet på Drottninggatan i ett hus ägt av Ellens far, Emil Key.

En viktig princip för Anna var att skolan skulle stå neutral i religionsfrågor. Whitlockska skolan fick därför mångas elever från judiska hem och från familjer som tillhörde andra samfund än Svenska kyrkan. Anna ökade inslagen av naturvetenskap och praktiska ämnen som slöjd och gymnastik. Det fanns också möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter. Undervisningen skulle vara verklighetsnära. I biologilektionerna var man exempelvis inte bara hänvisad till läroböckerna utan använde även växter och djur. Naturstudier och lektioner i det fria, liksom studiebesök, ingick i skolans program. Lördagarna gjordes till temadagar kring ett visst ämne. Både pojkar och flickor fick utbildning i skolköket, sy- och träslöjd samt undervisning i sexualhygien.

Anna Whitlock deltog flitigt med folkbildande föredrag, inte minst på Stockholms Arbetareinstitut. Hon gick med i den radikala studentföreningen Verdandi i Uppsala 1886 (se sidan #) och författade en av de första skrifterna i Verdandis serie småskrifter: Skolans ställning till religionsundervisningen (1888). Hon var den första kvinnan som skrev för Verdandi och detta bidrog till att August Strindberg tog tillbaka sitt löfte att författa en Verdandi-skrift eftersom han inte ville medverka i fruntimmerssammanhang.

År 1895 flyttade Anna Whitlock in i den villa hon hade låtit uppföra i den nyanlagda villastaden Djursholm. Där etablerades en patricierförstad präglad av kulturellt frisinne. Ett kapell uppfördes för den radikalt sinnad predikanten Natanael Beskow. Han var även religionslärare i samskolan. Alice Tegnér var skolans musiklärare, Erik Axel Karlfeldt svensklärare och Viktor Rydberg inspektor. Natanaels hustru Elsa Beskow hade varit elev och teckningslärare i Annas skola. Det var Anna som såg till att Natanael Beskow rekryterades till Djursholm. I Djursholm kunde Anna Whitlock umgås med bland annat rösträttskollegan och vännen Anna Bugge Wicksell

Anna Whitlock var aktiv både i Frisinnade landsföreningen och i Frisinnade kvinnor. Vid partisprängningen 1923 anslöt hon sig till det liberala partiet.

 

Selma Lagerlöf

Selma Lagerlšf i 50-ŒrsŒldern Foto: A. Blomberg, Stockholm.

 

1858-1940. Född i Mårbacka söder om Sunne. Lärare i Landskrona. Författare bosatt i Falun och Mårbacka. Kommunalpolitiker i Östra Ämtervik. Nobelpristagare. Ledamot av Svenska Akademien.

Selma Lagerlöfs far var löjtnant och godsägare i Mårbacka. Hans dåliga hälsa försämrade ekonomin och fördystrade tillvaron i familjen. Det fanns inte pengar till utbildning för Selma. Hon räddades dock från en framtid som hemmadotter när hon som 22-åring höll ett versifierat tärntal på ett bröllop i trakten. Hennes litterära talang upptäcktes av Eva Fryxell, författare aktiv i kretsen kring Tidskrift för hemmet och Fredrika Bremer-förbundet (samt dotter till historikern och prosten i Sunne Anders Fryxell).

Eva Fryxell påverkade Selma att ta lån för att bekosta en utbildning till lärarinna. Selma gick Högre lärarinneseminariet 1882-1885, vilket för henne innebar en betydligt mer stimulerande intellektuell miljö än den bygd hon kom ifrån. Hennes enda anställning i livet var som lärare vid Elementarskolan för flickor i Landskrona 1885–1895.

I Stockholm togs hon under beskydd av Sophie Adlersparre som lät henne debutera i tidskriften Dagny 1886. Sophie förmådde också Selma att överge den bundna formen för att i stället börja skriva prosa. Selma Lagerlöfs genombrott kom med Gösta Berlings saga 1891. Sophie hade ordnat med ekonomiskt stöd så att Selma kunde få möjlighet att fullborda verket.

Romanen Jerusalem (1901-1902) innebar ett internationellt genombrott och ledde till att hon som första kvinna fick Nobelpriset i litteratur 1909. Selma blev också första kvinnan i Svenska Akademien 1914. Jerusalem är ett av flera exempel på att man i Selma Lagerlöfs romaner kan finna återspeglingar av hennes liberala grundsyn.

I Jerusalem gjorde hon en institutionell analys av Palestinas ekonomiska problem. Där konstateras att landet hade ett geografiskt läge vid Medelhavet mellan Österland och Västerland som gav utomordentliga möjligheter till lönande handel. Både kustslätten och Jordandalen hade goda jordar, vilket kunde ha varit grunden för ett blomstrande jordbruk. Palestinas fattigdom berodde, enligt Selma Lagerlöf, på de politiskt bestämda reglerna:

Det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar. Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet. Det var den, som inte upprätthöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.

Som ett led i strävan att höja nivån på folkskolans undervisning bad den lärarfackligt aktive liberalen Fridtjuv Berg ett antal framträdande författare att skriva läroböcker. En av dem som fick förfrågan var Selma Lagerlöf, vilket resulterade i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–1907). Boken blev en kollisal framgång, även internationellt. Även här finns tydliga spår av Selmas liberalism. Under första världskriget använde hon sin penna för fredens sak. I romanen Bannlyst (1918) jämställer hon kriget med kannibalism.

Men Selma Lagerlöfs liberala engagemang tog sig också mer konkreta uttryck än så. Den viktigaste politiska frågan för henne var kvinnlig rösträtt. År 1906 skrev hon den petition som rösträttsföreningen i Falun skickade in i samband med den landsomfattande namninsamlingen för kvinnlig rösträtt. Hon höll uppmärksammade anföranden i rösträttsfrågan på en internationell kongress i Stockholm 1911 och då rösträttssegern firades 1919:

Vår sak har segrat därför att det var en rätt fordran, detta att de människor som ha fötts i detta land och ha fått sig det anvisat till sitt jordiska hem, inte där kunna behandlas som gäster och främlingar, utan deras namn måste vara medborgare, därför att det är en rätt fordran att alla de som lyda ett lands lagar också böra få vara med om att stifta dem, en rätt fordran att alla de som erlägga dess skatter också skola vara med om att bestämma dem.

Selma stödde, i likhet med andra svenska liberaler, den norska sidan i unionsstriden. År 1912 lämnade hon demonstrativt en uppvaktning då den tog upp pansarbåtsinsamlingens hälsningssång och hon vägrade delta i alla manifestationer för detta projekt. Hon var starkt engagerad i internationella frågor. År 1919 hyllade hon Finlands självständighet. Då Sovjet anföll Finland 1939 lämnade hon sina nobel- och doktorsmedaljer till Finlandsinsamlingen. På sin dödsbädd vintern 1940 vaknade hon upp och ställde frågan: ”Hur går det för Finland?

Selma var engagerad för mellankrigstidens Paneuropeiska rörelse som syftade till att bilda en demokratisk gemenskap mellan Europas stater. I ett telegram till den paneuropeiska rörelsens kongress i Berlin 1930 skrev hon:

”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Hon var engagerad i flyktingfrågan och undertecknade 1933 ett upprop för judarna i Tyskland. Detta medförde att Joseph Goebbels svartlistade henne och hon utestängdes från sin största marknad. Det var Selma som gjorde att den tysk-judiska författaren och blivande nobelpristagaren Nelly Sachs kunde komma till Sverige 1940.

Selma Lagerlöfs samhällsengagemang inskränkte sig inte bara till prestigefyllda talaruppdrag och personliga manifestationer. Hon deltog också i det politiska vardagsarbetet. År 1916 gick hon med i Frisinnade landsföreningen.  Tre år senare valdes hon in i Östra Ämterviks kommunalfullmäktige. Hon var även ledamot av kommunalnämnden, fattigvårdsnämnden och vägföreningen. Vid partisprängningen 1923 övergick hon till det liberala partiet.

År 1934 undertecknade hon uppropet inför Folkpartiets bildande och blev en av de stiftande medlemmarna. Den 16 mars 1940 avled Selma Lagerlöf. Den 26 februari hade en inbetalning av årets medlemsavgift på fem kronor anlänt till Folkpartiets expedition från fil. doktor Selma Lagerlöf, Mårbacka, Sunne.

Historieförfalskarna

Med tanke på att Selma Lagerlöfs engagemang för liberalismen är så påtagligt är det underligt att denna sida av henne så sällan belyses. En viktig förklaring är säkert att Selma Lagerlöf av nästan alla svenskar räknas som en mycket stor personlighet. Och sådana personer kan i den officiella historieskrivningen bara ha varit socialdemokrater eller opolitiska. Mörkläggningen av Selmas liberalism har givit utrymme för en hel del obegåvade uttalanden om hennes politiska inställning. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder har exempelvis hävdat att Selma Lagerlöf skulle ha varit sverigedemokrat om hon hade levat i dag. Från det hållet har man ingen anledning att förvänta sig annat än dumheter. Betydligt värre är att Vivi Edström, professor emerita i litteraturvetenskap och tidigare ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet, tillika ansedd som en av landets främsta Lagerlöf-experter, har varit ute i samma ärende som Björn Söder – fast med omvända politiska förtecken. Vivi Edström beskriver i en mycket omfattande biografi, Selma Lagerlöf – Livets vågspel (2002), Selma konsekvent som socialist medan de liberala banden helt förtigs.

 

Frigga Carlberg

RšstrŠttsvykort. Frigga Carlberg

 

1851-1925. Född Lundgren i Falkenberg. Socialarbetare, rösträttsaktivist och författare i Göteborg.

Frigga Carlberg var den ledande kraften i Göteborgs kvinnliga rösträttsrörelse. Hon var med om att bilda Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg 1902 och var dess ordförande till föreningen lades ner 1921. Hon satt också i styrelsen för LKPR 1903-21.

Carlberg gjorde Göteborgsföreningen till en av de mest aktiva och den mest kulturellt inriktade rösträttsföreningarna i landet. Hon ägnade sig åt en omfattande litterär verksamhet, bland annat skrev hon noveller och skådespel som inslag i rösträttskampen.

LKPR:s centrala ledning bemödade sig om att inte använda kampmetoder som kunde uppfattas som provocerande, till exempel gatudemonstrationer. Frigga Carlberg hade dock goda konakter med de engelska suffragetterna och hon räknades till LKPR:s mest ”revolutionära” gren. Frigga ville gärna ge sig in i provokativa aktioner, till exempel tränga sig in på böndernas valmöten och predika rösträtt. Hon rörde sig i alla samhällslager och blev känd för sin frispråkighet och respektlöshet inför etablissemanget. Frigga lät 1913 bjuda in den radikala suffragetten Sylvia Pankhurst, vilket väckte upprörda känslor i LKPR:s ledning. Det var ingen tillfällighet att den enda offentliga demonstration som den kvinnliga rösträttsrörelsen arrangerade, genomfördes i Göteborg 1918. Kvinnorna bar tre plakat som föreställde personer utan rösträtt: en fängelsekund, en som var intagen på sinnessjukhus och Selma Lagerlöf.

Frigga kritiserade kvinnor som hon ansåg alltför kompromissvilliga: ”Anna W(hitlock) och Emilia B(roomé) skall ju alltid fjäska för karlar”, ”Signe (Bergman) är besmittad av den Whitlockska surdegen – jag menar fruktan för allt och alla” och ”Försiktighet – vart kommer man med därmed?”.

Frigga var yngst av nio döttrar till en garverifabrikör i Falkenberg. Hon fick kämpa för rätten till ordentlig skolundervisning och fick gå i flickläroverk i Halmstad, samma skola som Alma Åkermark. Hon gifte sig sedermera med en postkontrollör.

Efter läroverket arbetade Frigga några år som privatlärare innan hon kom in på det område där hon skulle göra stora insatser, nämligen i Göteborgs socialvård. År 1891 grundade hon Sällskapet Myrornas barnhem i Göteborg som inritade sig på att hjälpa ensamstående mödrar och se till att deras barn fick en god uppväxt. Hon drog även igång sommarkoloniverksamhet.

Efter hand kom hennes verksamhetsfält att vidgas till hela fattigvården. Hon var också viktig genom att översätta och bearbeta anglosachsisk social litteratur och göra detta tänkande mer känt i Sverige.

Frigga Carlberg var även aktiv i Liberala valmansföreningen i Göteborg, bland annat i dess centralstyrelse 1907-1914. Hon var med om att bilda föreningen Frisinnade kvinnor 1914. Men hon tillhörde det liberala partiets yttersta vänster och var alltför en alltför kontroversiell person för att sättas upp på valsedeln till stadsfullmäktige. Den ledande liberale kommunalpolitikern Otto Mannheimer sade ”Fru Carlberg kan inte komma ifråga. Därför att hon är så allmänt hatad. Hennes namn skulle skada listan.”

 

Kerstin Hesselgren

kerstinhesselgren1938

 

1872-1962. Född i Torsåker, Gästrikland. Bosatt i Stockholm från 1895. Yrkesinspektris. Riksdagsledamot. Mångsidigt verksam organisatör och föreläsare inom det sociala området.

Vid inträdet i riksdagen 1922 var Kerstin Hesselgren en av Sveriges främsta experter på arbetslivets sociala och hälsomässiga aspekter. Hon kom att bli mellankrigstidens mest betydelsefulla kvinnliga riksdagsledamot som ofta kunde samla kvinnliga ledamöter över partigränserna.

Kerstin var dotter till provinsialläkaren Gustaf Adolf Hesselgren. Genom honom kom hon tidigt i kontakt med nöd och fattigdom. Fadern var mycket berest och beläst men tämligen konservativ. Den radikala modern, Maria (född Wærn), kom från en frisinnad och intellektuell brukspatronfamilj i Hälsingland. Maria stödde Kerstins strävan att bli en självständig yrkeskvinna. Kerstin ville helst bli läkare men ansågs alltför klen. I stället blev hon genom en mångsidig utbildning vad hon själv kallade en ”hälsoapostel”.

Kerstin utbildades sig till sjuksköterska och fältskär vid Akademiska sjukhuset i Uppsala 1895, tog skolkökslärarinneexamen vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1896 (där morbrodern Leonard Wærn var rektor) och examen som bostads- och yrkesinspektris i London 1905, en utbildning som då inte gick att få för kvinnor i Sverige.

Kerstin Hesselgren blev Sveriges första bostadsinspektris 1906 och första skolköksinspektris 1909, i bägge fallen anställd av Stockholms stad. Därigenom fick hon se mycket av social misär och orättvisor. I sitt arbete gick hon långt utöver vad som fordrades då hon bland annat ordnade barnbespisningar och skollovskolonier.

En statlig utredning som såg över arbetarskyddslagstiftningen gav Kerstin i uppdrag att skriva en rapport om den kvinnliga yrkesinspektionen i England. Hon fick sedan medverka i den revidering av arbetarskyddslagen som regeringen Staaff drev igenom 1912. Året därpå utsågs Kerstin till landets första statliga yrkesinspektris.

Under första världskriget organiserade hon nödhjälpsarbeten för kvinnor. Som yrkesinspektris arbetade hon för att förbättra de kvinnliga industriarbetarnas villkor genom inspektioner, utbildning och rådgivning. Hennes huvudmetod var att försöka motivera och uppmuntra arbetsgivarna i stället för att tillgripa de begränsade tvångsmedel hon hade till sitt förfogande.

Kerstin kom in i politiken via Centralförbundet för Socialt Arbete, där hon 1906 invaldes i styrelsen. I CSA träffade hon nämligen Emilia Broomé som blev Kerstins politiska mentor. Båda kandiderade för de frisinnade till Stockholms stadsfullmäktige 1910 men de blev inte invalda. Kerstin ställde inte upp i fler kommunala val. När Emilia blev ordförande i Frisinnade kvinnor 1917, aktiverade sig Kerstin i den organisationen. Kerstin blev själv ordförande där 1922-1946 och kom att ingå i den berömda ”Konstellationen Fogelstad”.

I andrakammarvalet 1921 stod Kerstin Hesselgren på icke valbar plats på de frisinnades lista i Stockholm. Men Edvard Alkman, liberal politiker och Göteborgs-Postens huvudredaktör, tog initiativ till att välja in henne i första kammaren för Göteborg. Det skedde med stöd av liberala och socialdemokratiska röster samt lottning mot en högerkandidat.

När mandatperioden gick ut räckte rösterna i Göteborg inte längre till för att omvälja henne. I stället blev Kerstin ledamot för Örebro län 1926-1934, även i detta fall med hjälp av liberaler och socialdemokrater. Här hade nämligen Socialdemokraterna tröttnat på den tidigare gemensamme kandidaten, den ledande liberale socialpolitikern G.H. von Koch. Efter kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933 önskade Socialdemokraterna i Örebro län inte längre stödja en liberal kandidat i förstakammarvalet 1934. Kerstin Hesselgren slogs därför ut ur riksdagen. Genom att Socialdemokraterna nu samverkade med Bondeförbundet intogs hennes plats i stället av Nils Wohlin, som hade hoppat som en guttaperkaboll mellan Högern och Bondeförbundet och nu tillhörde det senare partiet.

Kerstin Hesselgren återkom dock till riskdagen 1937, denna gång invald i andra kammaren på en folkpartistisk särlista i Stockholms stad. Vid riksdagsuppropet 1937 antecknade hon sig som frisinnad vilde men från 1938 stod hon noterad som folkpartist. Hon omvaldes 1940, även denna gång på en särlista, och lämnade riksdagen vid 72 års ålder 1944.

Kerstin Hesselgren var en mycket rutinerad talare redan vid sitt inträde i riksdagen. Den förhandlingsvana hon fått som yrkesinspektris i att förhandla med arbetsgivare och fackliga företrädare var en bra grund i den värld av konservativa herrar som första kammaren utgjorde. Hon var under hela sin tid i första kammaren enda kvinna. Den tidigare liberale men nu konservative talmannen Hugo Hamilton fortsatte på samma sätt som före 1922 att tilltala ledamöterna med orden ”Mina herrar!”. Övriga ledamöter följde hans exempel.

Då det gällde arbetsmarknadslagstiftningen hävdade Kerstin att lagarna fungerade bäst om det fanns en grundläggande acceptans för dem bland arbetsmarknadens organisationer. Hennes omfattande praktiska erfarenheter gjorde att hon i riksdagen hellre drev relativt modesta krav som hade goda utsikter att förverkligas, än att föreslå djärva reformer som saknade möjligheter att vinna riksdagens stöd.

Liberala samlingspartiet gjorde Kerstin till suppleant i andra lagutskottet 1922 där de sociala frågorna behandlades. Efter partisplittringen lät det frisinnade partiet henne behålla suppleantplatsen i utskottet. Åren 1939-1944 var hon vice ordförande i andra lagutskottet, vilket gjorde henne till första kvinnan i ett utskottspresidium.

Under sin riksdagsrid drev Kerstin en rad frågor, framförallt inom sina specialområden social- och arbetsmarknadspolitik. Hon hade en viktig roll i frågor som moderskapshjälpen och behörighetslagen som öppnade många statliga yrken för kvinnorna. År 1924 vann hon i första kammaren mot ett enhälligt utskott i frågan om förbättrad förlossningsvård. Men förslaget föll i andra kammaren.

Kerstin drev frågor om kvinnors löner, pensioner och utbildningsmöjligheter. Hon arbetade för ökad sexualupplysning, legaliserade preventivmedel och friare abortlagstiftning. Under andra världskriget arbetade hon för en generösare flyktingpolitik.

Under 1920- och 30-talen riktades krav från olika håll på att försämra kvinnornas rättigheter på arbetsmarknaden. År 1934 fattade riksdagen beslut om en utredning i denna anda. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss gjorde Kerstin Hesselgren till ordförande i den utredning som tillsattes 1935. Efter tre år avlämnades ett betänkande som innehöll en genomgripande analys av kvinnans ställning på arbetsmarknaden och förslag som gick stick i stäv mot vad riksdagsmajoriteten 1934 hade tänkt sig. Det hela resulterade i en reform 1938 som innebar att kvinnor inte fick avskedas på grund av graviditet, förlossning eller giftermål.

Kerstin var med om att grunda många organisationer, där hon ofta själv blev ordförande, till exempel Socialarbetare inom industri- och affärsvärlden (SAIA). Det var landets första organisation för socialarbetare och en föregångare till Akademikerförbundet SSR. Kerstin var ordförande där 1922-1949. Hon ledde också många kurser, bland annat en årslång yrkesutbildning i praktiskt socialt arbete. Den arrangerades av CSA och blev en föregångare till Socialhögskolan i Stockholm.

Kerstin Hesselgren hade också ett omfattande engagemang i internationella organisationer, bland annat som sakkunnig och delegat i ILO 1919–1946. Hon blev en internationellt erkänd auktoritet i frågor som rörde kvinnors arbetsliv.

Under flera år på 1930-talet var Kerstin Hesselgren delegat för Sverige i Nationernas förbund. Hon väckte stor internationell uppmärksamhet 1936 när Italiens angrepp på Etiopien skulle diskuteras. Den landsflyktige kejsaren Haile Sellassie förde personligen landets talan. Kerstin var den enda kvinnan och den enda delegaten utanför kretsen av de olika ländernas officiella talesmän som tog till orda i debatten. Hennes fördömande av Mussolinis agerande var hårdare än vad någon annan hade yttrat. Talet refererades i tidningar över hela världen:

”Jag har lyssnat med största intresse till de fina och vältaliga anförandena. Men jag har inte funnit en strimma av hopp i dem. Femtio stater ger vika för en angripare. Femtio nationer låter ett litet land, en av dess medlemmar, erövras. Hur kan vi efter detta hoppas, att någon liten nation ska kunna känna sig trygg för framtiden? Alla små länder måste hädanefter fråga sig självt, när dess tid ska komma, och fråga detta utan någon tilltro till styrkan hos Nationernas förbund. Ni tänker alla på detta hot. Det har gått som en röd tråd genom alla anföranden – alla har sett den vaga skuggan av en sådan händelse. Hur tänker ni hindra, att detta inträffar?”

Citatruta

”Det är någonting som är typiskt för våra förhållanden, att män bli rädda, så snart det gäller, att kvinnor skola få försöka sina krafter på ett eller annat nytt område, och jag säger ingenting om det. Det är tusenåriga uppfattningar som ligga bakom den känslan, och vilja de skydda sina själar i den vägen med att sätta upp ett litet stängsel här och ett litet stängsel där, så må det vara hänt. Att vi kvinnor tycka, att det är ganska löjligt, få ni ursäkta oss.”

Kerstin Hesselgren i riksdagen 1932

 

”Det är nödvändigt att bereda flyktingarna möjlighet till sysselsättning. Därmed är inte sagt, att de skola stanna kvar här i landet, men om de få yrkesutbildning, få de åtminstone under den tiden sysselsättning. Jag tror, att det är förfärligt farligt att låta människor i månader eller åratal gå och driva på gatorna, utan att ha någonting att göra.”

Kerstin Hesselgren i riksdagen 1939

 

Elisabeth Tamm

Elisabet Tamm liberal kvinna riksdagsledamot

 

1880-1958. Godsägare i Julita norr om Katrineholm. Kommunalpolitiker, riksdagsledamot och organisatör.

Elisabeth Tamms far var godsägare, riksdagsledamot, kommunalpolitiker och landstingsstyrelsens ordförande. Hon undervisades i hemmet av en guvernant och fick även möjlighet att bevista föreläsningar och seminarier vid Uppsala universitet. Därtill drev hon omfattande självstudier.

När Elisabeth var 25 år gammal avled fadern. År 1913 blev hon ägare till Julita gods. Som ogift och förmögen kvinna förfogade hon nu över ett ansenligt antal röster i de kommunala valen. Hon kom in i kommunalstämman, landstinget och riksdagen så fort det blev formellt möjligt.

År 1913 blev hon vice ordförande i kommunalstämman i Julita. Åren 1916-1920 var hon ordförande i kommunalnämnden, den första kvinnan på den posten i Sverige. Hon hade även tunga uppdrag i landstinget, ledamot 1919-1930 och ledamot av dess förvaltningsutskott (landstingsstyrelse). Elisabeth var missnöjd med det ökade ämbetsmannaväldet i landstinget. Hon såg det som ett hot mot det kommunala självstyret när makten gled bort från de folkvalda.

Elisabeth invaldes i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd 1920. Hon tillhörde ledningen för Frisinnade kvinnor. År 1921 blev hon den först invalda kvinnan i Sveriges riksdag men kandiderade inte för en ny period 1924.

Efter partisprängningen 1923, som hon och kvinnoförbundet motsatte sig, valde hon inte sida. Hon trädde ur landsföreningen och kom aldrig mer att tillhöra något parti. Under riksdagstiden hann hon sätta igång den viktiga medborgarutbildningen på Fogelstad

Hennes sista insats för den organiserade liberalismen gjorde hon i den egenhändigt organiserade personvalskampanjen för Kerstin Hesselgrens omval till andra kammaren 1940. Hesselgren stod överst på en av de tre folkpartivalsedlar som fanns i Stockholms stad. Med något tiotal röster vann hon mandatet, vilket knappast hänt utan Tamms kampanj.

Överhuvudtaget var Elisabeth Tamm en skicklig organisatör, ständigt inblandad i olika projekt, som namninsamlingar eller politiska uppvaktningar. Under andra världskriget hjälpte hon motståndsrörelsen i Norge, vilket hon efter krigsslutet fick norsk medalj för. Efter påtryckningar från den svenska regeringen, som tog illa vid sig, blev det en mindre medalj än den norska regeringen först tänkt.

I riksdagen drev Elisabeth Tamm delvis samma frågor som Kerstin Hesselgren, till exempel kvinnors rättigheter. Dessutom hade hon ett starkt engagemang i jordbruksfrågor. Jungfrutalet handlade om utarmningen av landsbygden. Hon pläderade för ökat egnahemsbygge och bättre samarbete mellan arbetsmarknadens organisationer.

Elisabeth anställde ingen förvaltare på Fogelstad utan drev själv jordbruket enligt metoder vi i dag skulle kalla ekologiska. Hon var engagerad i miljöfrågor långt innan detta begrepp existerade och skrev 1940 boken Fred med jorden tillsammans med Elin Wägner.

”Jag har svårt att förstå logiken i den uppfattningen, som å ena sidan framhåller kvinnorna som så svaga och oförmögna att upprätthålla auktoritet och å andra sidan håller dem för så farliga och omöjliga att hejda, att männen, som utgöra det starka släktet, måste ha den företrädesrättigheten att skydda sig i lag mot dessa kvinnors oduglighet eller duglighet.”

Elisabeth Tamm i riksdagen 1922

”Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.”

Elisabeth Tamm

 

Emilia Broomé

Emilie Broomé frisinnad kvinna

 

1866-1925. Född Lothigius i Jönköping. Från 1897 verksam i Stockholm som lärare, socialreformator och politiker.

Emilia Broomé var dotter till Isaac Lothigius, ett kulturellt intresserat hovrättsråd i Jönköping. Hennes mor avled kort efter nedkomsten. Fadern tog sig an Emilias uppfostran och hon kom i hovrätten att kallas för ”Isaacs pojke”.

Emilia tog en glänsande studentexamen i Stockholm och medicinsk-filosofisk examen i Uppsala 1884. Därefter startade hon 18 år gammal en skola för konstvävnad i Jönköping och arbetade dessutom som biologilärare vid flickskolan. Efter två års äktenskap blev hon 1893 änka med ett barn. Hon hade dock en ärvd förmögenhet som gjorde henne ekonomiskt oberoende.

Emilia flyttade till Stockholm 1897 och arbetade 1898-1904 som lärarinna vid Anna Whitlocks skola. Hon var ordförande i det av Whitlock grundade konsumentkooperativet Svenska Hem 1907-1912. Emilia var även ordförande i kvinnliga rösträttsföreningen i Stockholm 1902-1906. Hon lämnade uppdraget när organisationen tog avstånd från regeringen Staaffs förslag att utvidga den manliga rösträtten utan att samtidigt föreslå rösträtt för kvinnor.

Hennes första politiska engagemang gällde fredsfrågan. Hon var stiftare och ordförande i Sveriges kvinnliga fredsförening under hela dess tillvaro 1898-1911. År 1899 organiserade hon en namninsamling som fick ihop 200 000 underskrifter. Föreningen uppgick därefter i Svenska fredsförbundet där Emilia ingick i styrelsen. Hon arbetade för skiljedomsidén och ömsesidig nedrustning samtidigt som hon avvisade en ensidig svensk nedrustning. Genom arbetet i fredsrörelsen utvecklade Emilia sin organisationsförmåga, blev känd i den allmänna debatten och fick många politiska kontakter.

Emilia Broomé kom att göra sina mest omfattande samhällsinsatser inom Centralförbundet för socialt arbete. Hon satt i CSA:s styrelse 1904-1925 (vice ordförande 1921-1925) och var dess byråföreståndarinna 1904-1414. Hon genomförde åtskilliga utredningar i sociala frågor och medverkade till att CSA startade föreläsningsserier och rättshjälpskontor. Hon bistod vid organiserandet kommunala arbetsförmedlingar, ungdomsklubbar, koloniträdgärdar, skolkök, barnkrubbor och kooperativa företag.

Emilia Broomé var initiativrik och hade en förmåga att finna de framkomliga vägarna i komplicerade frågor. Förutom ett praktiskt förstånd var hon begåvad med ett tålamod och en förmåga att jämka samman stridiga uppfattningar.

Emilia var den första kvinnan i Frisinnade landsföreningens VU där hon satt 1909-1923. Hon kom med i styrelsen för Frisinnade kvinnor vid dess bildande 1914. Där drev hon linjen att föreningen skulle arbeta nära landsföreningen. Hon var föreningens ordförande 1917-1920. Emilia avgick ur föreningens ledning 1924 när Elin Wägner fick igenom ett krav på ensidig nedrustning.

Emilia avböjde vid flera tillfällen riksdagskandidatur. Men hon satt i Stockholms stadsfullmäktige 1911-1924 och var där en av de mest aktiva ledamöterna. Hon och Kerstin Hesselgren hade kandiderat till stadsfullmäktige på platser som bedömdes valbara 1910 men blev då inte invalda på grund av ett oväntat dåligt valresultat.

I stadsfullmäktige arbetade Emilia bland annat för självförsörjande kvinnors och barnrika familjers bostadssituation, för anslag till barn- och ungdomsbibliotek samt för inrättande av en yrkesskola för flickor. Hon fick igenom förslagen om att skaffa karbidlampor till familjer som saknade elektriskt ljus och gas och att höja de ogifta lärarinnornas löner. Hon var ledamot av barnavårdsnämnden, folkskolestyrelsen och yrkesskolenämnden.

Emilia Broomé blev 1914 ledamot i den utredning som ledde till 1921 års giftermålsbalk och som gjorde gifta kvinnor myndiga. Hon blev 1919 ordförande i den statliga utredning som låg till grund för behörighetslagen 1923 som öppnade ett flertal statliga yrken för kvinnor. Två av Emilias reformkrav som inte förverkligades under hennes livstid var särbeskattning av äkta makars inkomster och rätt för kvinnor att bli präster i Svenska kyrkan.

Emilia var den första kvinnan som blev ordförande i en statlig utredning. Detta skedde alltså 1919 innan kvinnor hade rösträtt i riksdagsvalen. Förmodligen var det uppdragen i lagstiftningskommittéerna som roade henne mest av alla de uppdrag hon hade. Redan som ung hade Emilia tränats i juridiskt tänkande av sin far och hon kunde roa faderns gäster genom att utantill läsa upp paragrafer i 1734 års lagbok.

En av hennes utredningskolleger, justitierådet Birger Ekeberg har yttrat om henne: ”Ättling av en gammal juristsläkt visade hon sig själv besitta många av den borne juristens bästa egenskaper, icke minst den säregna art av fantasi, som är så ovärderlig, då det gäller att inordna det dagliga livets otaliga skiftningar under de abstrakta satserna i ett modernt lagverk.”

Emilia var en av Frisinnade landsföreningens hårdaste motståndare till alkoholförbud. Vid partisprängningen 1923 var hon den första att utträda ur föreningen. Hon var med om att bilda Sveriges liberala parti och blev dess vice ordförande 1923-1924. Men hon var tvungen att på grund av sviktande hälsa lämna sina uppdrag kort efter partisprängningen.

Emilia var sedan ungdomen nära vän med motbokssystemets skapare Ivan Bratt, också han barn till ett hovrättsråd i Jönköping och sedermera liberal politiker. Bratt var läkare och nu vd i Vin & Spritcentralen. Han satt vid Emilias dödsbädd 1925 från midnatt till fem på morgonen och lindrade hennes smärtor och ångest med morfin.

Ingrid Gärde-Widemar

Ingrid Gärde Widemar sambeskattning liberal riksdagsledamot

 

1912-2009. Född i Jönköping. Från 1921 bosatt i Stockholm. Advokat, riksdagsledamot och justitieråd.

Ingrid Gärde Widemar ansåg sig född in i Folkpartiet. När hon var 14 år svarade hon i telefonen när den frisinnade ledaren C.G. Ekman ringde för att be hennes far, den framstående juristen Natanael Gärde, att bli statsråd. Fadern accepterade och han blev konsultativt statsråd 1926–1928 och justitieminister 1930–1932 i Ekmans regeringar. Han var riksdagsledamot för Folkpartiet 1938-1945, regeringsråd och justitieråd.

Ingrid skulle följa sin fars spår in i juridiken och politiken. Efter att ha gått på Whitlockska samskolan och Nya Elementar tog hon juristexamen 1936, blev advokat med egen rörelse 1945, var riksdagsledamot 1949-1968 och utsågs 1968 till Sveriges första kvinnliga justitieråd.

Ingrid gick med i Liberala kvinnor 1930, samma år som hon hörde Kerstin Hesselgren tala på ett stort opinionsmöte i Stockholms konserthus till förmån för kvinnors rätt till statliga tjänster och lika lön för kvinnor och män. Ingrid var med i Folkpartiets ungdomsförbund från starten 1934. Två år senare skrev hon en debattartikel i Svenska Dagbladet där hon gick till angrepp mot ecklesiastikminister Arthur Engberg (S). Han hade i ett tal hävdat att utbildningen för flickor inte borde vara för ”sterilt intellektualiserad” utan mer ta fasta på ”den speciella kvinnliga begåvningen med dess omedelbara, geniala, instinktiva och intuitiva charm”. Ingrid hävdade att ecklesiastikministerns tankar ”bättre stå i samklang med de fascistiska och nazistiska idélärorna” än med den svenska kvinnosaksrörelsen.

Hennes publika genombrott kom 1945 med boken Hatt och huva – Hur stat och kommun tillämpa behörighetslagens principer. Ingrid hade fått uppdrag att skriva boken av Yrkeskvinnors samarbetsförbund (YSF), där hon var styrelseledamot. Behörighetslagen, som gav kvinnor rätt till de flesta statliga tjänster, hade beslutats 1923 efter ett utredningsarbete som leddes av Emilia Broomé (se sidan #). Ingrids far hade, tillsammans med Kerstin Hesselgren, väckt en riksdagsmotion 1938 om att fler statliga yrken skulle öppnas för kvinnor.

Ingrid visade i boken att en rad myndigheter systematiskt diskriminerade kvinnor vad gäller lönesättning och befordringsmöjligheter. Boken blev mycket uppmärksammad och hyllad i pressen. Redan samma år beslutade riksdagen, på förslag av den liberale justitieministern Thorwald Bergquist, att öppna fler statliga yrken för kvinnor, bland annat höga juristtjänster och halvpolisiära yrken. Bergquist sade i riksdagsdebatten att han genom boken Hatt och huva hade blivit stärkt i uppfattningen att kvinnornas rättigheter måste fastställas i lag och inte vara beroende av de enskilda ämbetsverkens inställning.

Ingrid Gärde Widemar skulle som riksdagsledamot engagera sig i många frågor som rörde de yrkesarbetande kvinnornas situation. Här fick hon fick motstånd inte bara från konservativa män utan även från hemmafruarnas självutnämnde talesperson, Nancy Eriksson (S).

Ingrid kämpade länge för att avskaffa sambeskattningen mellan äkta makar eftersom den innebar en straffbeskattning av förvärvsarbetande kvinnor. Ingrid blev 1946 ledamot i en statlig utredning om detta och hon blev ensam reservant för särbeskattning. I en debatt 1957 hävdade hon att ”de gifta ska väl inte behöva betala någon nöjesskatt på äktenskapet?”. Först 1970 beslutade riksdagen om särbeskattning av äkta makar.

Ingrid var första namn på en riksdagsmotion 1956, undertecknad av kvinnliga ledamöter från Folkpartiet, Högerpartiet och Socialdemokraterna, om att Sverige skulle ansluta sig till ILO-konventionen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete. Först 1962 gick detta krav igenom.

Ett annat krav som Ingrid fick kämpa länge för var gifta kvinnors rätt att bära flicknamn. Denna rätt hade avskaffats i slutet av 1910-talet. När en ny giftermålsbalk skulle antas 1920 motionerade liberalen Mauritz Hellberg om att rätten skulle återinföras. Samma sak krävde Kerstin Hesselgren 1942. Ingrid skrev en artikel i frågan 1936 och en riksdagsmotion 1949. Reformen genomfördes 1963.

Ingrid kämpade för högertrafik, där hon till sist vann. Hon var en av de ledande i kampen mot proffsboxning. Förbundet infördes 1969.

Ingrid yttrade sig sällan i allmänpolitiska frågor utan koncentrerade sig i huvudsak på frågor där de juridiska aspekterna hade stor betydelse. År 1960 blev hon ordförande i det juridiskt tunga första lagutskottet som behandlade frågor inom straffrättens och civilrättens område. Hon var dock inte, som ibland påstås, riksdagens första kvinnliga utskottsordförande.

Här kom hennes juridiska kompetens och förmågan att nå bred politisk enighet i komplicerade spörsmål till sin rätt. Hon ledde exempelvis det mycket omfattande arbetet med den nya brottsbalken 1962. En juridiskt och politiskt komplicerad fråga där hon lyckades finna en lösning, som ett enat utskott kunde ställa sig bakom, gällde förbud mot barnaga. I riksdagsdebatten 1966 fick hon beröm för detta av justitieminister Herman King (S).

Mot partiledaren Bertil Ohlins uttryckliga order gick Ingrid upp i debatten om de uppmärksammade abortresorna till Polen 1965 och gav sitt stöd till regeringens linje att de kvinnor som gjort abort i Polen inte skulle straffas för detta. Abortresorna hade blivit en brännande fråga efter att polisen gjort razzia hemma hos FPU:aren Hans Nestius. Han var redaktör för FPU:s tidning Liberal Ungdom 1961-1964 och drev där bland annat frågan om fri abort. Han förmedlade även adresser till polska gynekologer som kunde utföra aborter på svenska kvinnor.

Ingrid Gärde Widemar lämnade riksdagen när hon utnämndes till landets första kvinnliga justitieråd 1968. Efter pensionen 1977 kom hon bland annat att vara ordförande Raoul Walleberg-föreningen. Hon hade interpellerat i riksdagen om efterforskningarna av Wallenberg redan 1951.

Det är en manlig ovana att i tid och otid kommentera kvinnors utseende och klädsel. I fallet Ingrid Gärde Widemar kan dock detta vara tillåtet – särskilt som hennes meritlista är så gedigen att ingen skulle komma på tanken att sådana kommentarer skulle vara att försök att reducera hennes politiska eller juridiska betydelse.

Ingrid måste ha gjort ett mycket speciellt intryck i en värld nästan helt dominerad av kostymklädda äldre män. Hon var liten till växten, blond och mycket vacker. Varje vår reste hon till Paris för att inhandla det senaste modet. Och hon parkerade ofta sin vita sportbil av märket MGA utanför riksdagshuset. En tjänsteman som arbetade i första lagutskottet har berättat om hur Ingrid ”svepte in i leopardpäls, som en varelse från en annan värld bland grå sossar och bondeförbundare i galoscher”. Hon var alltid vänlig och omtänksam. Inför en jul gav hon utskottstjänstemännen var sin flaska bordeaux. En annan gång bjöd hon hela utskottet på middag i våningen på Strandvägen. Något liknande hade aldrig inträffat tidigare. Förmodligen inte heller senare. Men alla uppskattade inte Ingrids stil. På sin första dag som justitieråd kom hon i rosa dräkt till Högsta domstolen. Detta var too much för perukstockarna. Ingrid skickades hem för att byta till något mer passande.

 

1974 – Gabriel Romanus

Gabriel Romanus Liberal feminist som införde den moderna föräldraförsäkringen

 

Född 1936. Politiker och Systembolagsdirektör. Riksdagsledamot 1969-1982 och 2002-2006.

Han blev tidigt engagerad i jämställdhetspolitiken. Ett känt talesätt i FPU under 1960-talet löd: ”Eva Moberg är Mohammed och Gabriel Romanus hennes profet”. Under sitt första riksdagsår 1969 motionerade han om att även pappor skulle kunna få ersättning för föräldraledighet. Motionen avslogs men reformen genomfördes 1973. År 1970 motionerade han om en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet. Denna fråga kom han och Folkpartiet att driva i många år innan kravet förverkligades 1979. Romanus var socialminister i FP-regeringen

1978-1979. Där lyckades han driva igenom en utbyggd föräldraförsäkring och införande av en allmän och frivillig föräldrautbildning.

 

1994 – Bengt Westerberg

Bengt Westerberg liberal feminist pappamånad föräldraförsäkringen

 

Född 1943. Partiledare 1983-1995, riksdagsledamot 1984-1994 och socialminister 1991-1994.

Som nytillträdd partiledare hade han uppfattningen att det politiska reformarbetet inom jämställdhetsområde i huvudsak var avklarat. Nu handlade det i stället om attitydförändringar. Omkring 1990 skedde omsvängningen och Westerberg började allt mer engagera sig i jämställdhetsfrågor där han kom att bli landets mest profilerade politiker.

År 1993 tog han över ansvaret för jämställdhetsfrågorna i regeringen från Birgit Friggebo. Som minister såg han till att en barnomsorgsgaranti infördes, liksom en pappamånad i föräldraförsäkringen. I propositionen Delad makt – Delat ansvar lades 1994 en ny grund för det fortsatta jämställdhetsarbetet. Westerberg tog initiativ till kvinnomaktsutredningen och tillkallade en kvinnovåldskommission under ledning av Britta Bjelle (statsåklagare, FP-ledamot i riksdagen för Norrbotten 1985-1994, justitieutskottets ordförande 1989-1994 och 1994 generaldirektör för Brottsoffermyndigheten).