Publicerad i DN 2012-11-24

Minska efterfrågan. Sexköpslagen har inneburit stora framsteg i arbetet mot prostitution och människohandel i Sverige. Nu är det dags för Sverige att värna om kvinnor i prostitution och människohandelsoffer i hela världen. Vi bör följa Norges exempel att kriminalisera medborgares sexköp utomlands, skriver representanter för tre kvinnoförbund i alliansen.

Om¨felkonstruerade krockkuddar årligen i Sverige hade dödat tjugo män och svårt skadat tusentals män med sjukskrivningar och lidande som följd – hade vi tolererat att de bilarna såldes utan att ifrågasätta det grundläggande problemet? Naturligtvis inte.

Varje år dödas cirka tjugo kvinnor av män som oftast är, eller har varit, i en nära relation med kvinnan. Varje år sjukskrivs tusentals kvinnor till följd av misshandel och våld. Varje år bevittnar barn våld och hot mot sina mammor. Varje år söker 300 kvinnor och 1000 barn skydd hos kvinnojourerna. Varför accepterar världens mest jämställda land det?

Inom jämställdhetspolitiken har mäns våld mot kvinnor varit prioriterat sedan Folkpartiet och Alliansen fick makten 2006.

Straffen har höjt för grova våldsbrott. I oktober 2011 infördes stalkning – förföljelse – som ett nytt brott i brottsbalken. Johan Persson, Folkpartiets rättspolitiska talesperson säger i en intervju; ” det har tagit så lång tid att få stalkning klassat som ett brott för att vi i Sverige har haft en naiv inställning till brottslighetens drivkrafter”. Och så är det. Många kvinnor förföljs när de lämnat ett förhållande eller sin familj och är inte ens säkra i sitt eget hem. Skyddet måste bli mycket starkare, även om vi äntligen är på rätt väg. Det är mannen som är förövaren och inte kvinnan. Det är kvinnans situation som ska vara i fokus. Under socialdemokratiska regeringar har våld mot kvinnor inte prioriterats som det allvarliga, strukturella folkhälsoproblem det är. Det har setts som ”familjeproblem, inte så farligt, det löser sig nog och hon har nog sig själv att skylla” Och fortfarande förekommer den attityden, beklagligt nog.

Den första dom som verkställdes för stalkning var en man i Dalarna som hotat och förföljt sin före detta sambo under två månader. Straffet blev villkorlig dom, samhällstjänst och skadestånd till kvinnan på 15 000 kronor. En viktig milstolpe för en lagstiftning som skyddar kvinnan.

Folkpartiet har länge stridit för att en haverikommission ska tillsättas varje gång en kvinna dödas av en närstående. Nu blir det så. Tjugo gånger om året misslyckas samhället med sitt uppdrag – att genom lagstiftning skydda kvinnor mot dödligt våld. Oräkneliga gånger misslyckas socialtjänsten, sjukvården, vårdcentralerna
och mödravårdscentralerna med att ställa rätt frågor och följa upp de kvinnor som söker för diffusa besvär, där grundorsaken är våld och hot – fysiskt, psykiskt och/eller ekonomiskt. Oräkneliga gånger får kvinnor vända tillbaka till våld och hot för att det inte finns boende på Kvinnojourerna eller hos socialtjänstens jourlägenheter.

Regeringens handlingsplan mot våld mot kvinnor är en av de mest tydliga och omfattande inom EU. Det är bra. Som Liberala Kvinnor och Folkpartister är vi inte nöjda med det.

När tjugo kvinnor mördas varje år med strykjärn, knivar, pistol och knytnävsslag så är vi inte nöjda. När kvinnor inte kan känna sig trygga i sitt eget hem för stalkare och behöver skyddad identitet, så är vi inte nöjda. När barn dagligen bevittnar våld och hot mot sina mammor är vi inte nöjda.

När mäns våld mot kvinnor har upphört är vi nöjda.

Eva Kullenberg
Ledamot, styrelsen för Liberala Kvinnor, Ängelholm

Publicerad i DN 2012-04-20

Fler ”pappamånader”. Liberala kvinnor och S-kvinnor har en gemensam historia i arbetet för kvinnors och mäns lika villkor. Nu måste föräldraförsäkringen utvecklas så att den stöttar unga familjer som vill leva jämställt. Vi vill att våra partier ska fortsätta att visa vägen i svensk jämställdhetspolitik och utöka antalet pappamånader, skriver Lena Sommestad och Bonnie Bernström.

Liberala kvinnor och S-kvinnor har på viktiga punkter olika uppfattning om politikens inriktning och hur samhället ska gestalta sig. Men vi har också en gemensam historia i arbetet för kvinnors lika villkor i samhället.

Den historien handlar om samarbetet för den lika rösträtten, där liberaler och socialdemokrater kämpade för kvinnors rösträtt mot högern.

Den handlar om särbeskattningen, som infördes med hjälp av Anita Gradin (S) och Cecilia Nettelbrandt (FP). Den handlar också om barnomsorgen, och om ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen. Den första pappamånaden infördes med hjälp av Folkpartiet och den andra av Socialdemokraterna.

Dessa reformer har på ett avgörande sätt förändrat kvinnors liv, stöttat män i deras roll som pappor och stärkt barns rättigheter. Men fler reformer och ett starkt ledarskap krävs för att nå fortsatt framgång i jämställdhetspolitiken.

Viktigast är en reform av föräldraförsäkringen. Jämställdheten står och stampar för de breda kvinnogrupperna så länge ansvaret för hem och barn är ojämnt fördelat.

Vi ser att den effektivaste åtgärden för att stärka männens ansvar som pappor är att införa fler vikta månader för vardera föräldern i föräldraförsäkringe (”pappamånader”).

Sedan de två pappamånaderna infördes har mäns uttag av föräldraledighetsdagar ökat markant, från några få procent i början av 1990-talet till 23 procent i dag. Nu gäller det att våga ta nästa steg.

Det finns en bred samsyn om behovet att reformera föräldraförsäkringen för att skapa en mer jämställd arbetsmarknad. Både LO och TCO föreslår att fyra månader viks åt vardera föräldern. När kvinnorörelsen träffades på Kulturhuset i Stockholm den 8 mars i år för att kräva lön hela dagen, var samtliga närvarande politiska kvinnoförbund ense om att gå vidare med åtminstone en pappamånad till i föräldraförsäkringen. Just våra partier, som var de första att införa ”pappamånader”, bör nu ta chansen att lägga nya konkreta förslag på bordet om en fortsättning.

Liberala kvinnoförbundet vill ha fyra vikta månader åt vardera föräldern. S-kvinnor eftersträvar en helt individualiserad föräldraförsäkring, med en tredelning som första steg. Socialdemokraterna har också redan förespråkat en tredelning i beslut på partikongressen 2009. Nu handlar det om att gå från ord till handling.

Men hotas då inte valfriheten av en sådan reform, som många hävdar?

Vårt svar är att valfriheten redan i dag är begränsad, genom traditionsbundna normer och värderingar, men också genom att män och kvinnor möter så radikalt olika villkor på arbetsmarknaden.

Eftersom kvinnor i snitt har lägre lön redan när första barnet föds ser många familjer det som rationellt att mamman stannar hemma. Det kostar minst med den konstruktion som föräldraförsäkringen har. De flesta kvinnor möter också en positiv attityd till föräldraledigheten.

Men efter en lång föräldraledighet registreras mest deltid, flest vab-dagar och mest sjukfrånvaro på kvinnor. Den som har lägst lön blir borta mest från arbetsmarknaden, vilket ger ännu lägre lön och därefter en riktigt låg pension.

Med låg inkomst förblir många kvinnor ekonomisk beroende av sin partner – trots att de jobbar lika hårt och lika mycket. Kvinnors livsinkomst är i dag i genomsnitt bara 70 procent av männens.

När män ska bli föräldrar styrs de i stället ännu mer mot lönearbetet. Män som vill ta sitt ansvar som pappor möter ofta ifrågasättande och motstånd. Så är det inte minst i manligt dominerade arbetsmiljöer, där föräldraledighet är ovanligt och där kollegerna prioriterar jobbet. En undersökning som gjordes vid Göteborgs universitet av landets 250 största företag för några år sedan visade att en tredjedel av arbetsgivarna utövade någon form av motstånd mot mäns önskan att kombinera arbete och familj. En man förväntas inte satsa på familjen. Han förväntas lägga sin energi på jobbet. Så mister pappor chansen att vara närvarande i familjen.

Män med barn gynnas i löneutvecklingen medan kvinnor med barn missgynnas.
TCO har dessutom visat i en rapport att det finns en dold barneffekt i
lönesättningen. Kvinnor som har barn tjänar mindre än kvinnor utan barn, också
omräknat per timme. För män är det tvärtom.

Men det finns hopp. Forskning visar att varje månad en pappa är föräldraledig är bra för mammans löneutveckling. Den motsatta effekten finns inte för män. För pappor är i stället varje månad de är föräldralediga bra för kontakten med barnen, något som kan vara avgörande vid en separation.

Föräldraförsäkringen bör utvecklas så att den stöttar unga familjer som vill leva jämställt. Jämställdhet i familjen och jämställdhet i arbetslivet hänger ihop. Jämställdhet är bra för både män och kvinnor, det är bra för barnen, och det är bra för samhället.

Socialdemokraterna och Folkpartiet har hittills varit garanter för jämställdheten och de modiga reformer som krävs för förändring, och även sporrat varandra i jämställdhetsarbetet. Vi vill att våra partier fortsätter att visa vägen i svensk jämställdhetspolitik.

Lena Sommestad, ordförande S-kvinnor

Bonnie Bernström, ordförande Liberala kvinnor

Folkpartiet har sannolikt den stoltaste historien av alla partier i kampen för kvinnors och mäns lika rättigheter. Moderaterna, Centern och sen Kristdemokraterna var förr de stora motståndarna. Socialdemokrater har varit både samarbets- och motpart.

Liberalen Mary Wollstonecraft inledde jämställdhetskampen redan på 1700-talet. En lång rad liberala kvinnor och män fortsatte och avgjorde införandet av kvinnlig rösträtt. I modernare tider har Eva Moberg, Cecilia Nettelbrandt, Gabriel Romanus, Karin Ahrland, Bengt Westerberg, Karin Pilsäter och många fler gjort skillnad.

Särbeskattningen, dagisutbyggnaden, abortlagstiftningen, jämställdhetslagen och pappamånaderna är några av de strukturella reformer som folkpartister har initierat eller varit starkt pådrivande i.

Sverige hade inte varit ett lika jämställt land idag utan dessa folkpartister som sett jämställdheten som ett liberalt uppdrag.

Folkpartiets arbete har spelat en i stora stycken avgörande roll för Sveriges position som ett av världens mest jämställda länder. Sveriges jämställdhetsarbete har i sin tur påverkat såväl EUs som FNs arbete.

Jämställdheten är mångas hjärteskäl för att bli och förbli medlemmar i Folkpartiet. För andra är inte jämställdhet den viktigaste politiska frågan men de ser jämställdhet som en självklar del av partiets själ.

Allt detta vet vi.

Röstvolym eller ideologi?

Men någonting har hänt de senaste åren. Vi möter många medlemmar som uttrycker en oro, ja till och med besvikelse över vad som har hänt. Många tycker att Folkpartiet har tystnat i jämställdhetsdebatten. Samma tongångar hörs också utanför partiet.

Varför? Är det en fråga om partiets röstvolym i jämställdhetsdebatten? Eller handlar det om ett ideologiskt skifte?

I boken ”Liberal Feminism” från 2001 skriver Lars Leijonborgs att all liberalism kan kallas feministisk. I januari i år skrev Expressen om Folkpartiet som ett f d modigt parti och som nu har fullständigt förlorat sin feministiska profil.

Kvinnors och mäns lika villkor bör vara en av de tyngsta ideologiska grundbultarna. Andra principer bara kan få större tyngd om det finns starka motiv för det. Men allt oftare tycks jämställdhetsfrågan underordnas annat.

Påverkar jämställdheten partiets ställning?

Folkpartiets jämställdhetspolitik har varit en styrka för partiet i nästan alla valrörelser. Det har alltid funnits ett starkt stöd bland kvinnliga väljare men i valet 2010 skedde en förändring. Kvinnor är inte längre i majoritet bland partiets väljare. Förändringen var inte dramatisk men gav ändå en tydlig signal.

Tidigare har kvinnor, som lämnat Socialdemokraterna för ett borgerligt parti, gått till Folkpartiet. I 2010 års val gick de kvinnliga blocköverskridarna till Moderaterna. Anders Borgs bekännelse som feminist gjorde sannolikt intryck.

Det kan bli svårare i valet 2014. Moderaterna vill fortsätta locka till sig kvinnliga väljare. Fredrik Reinfeldts uppmärksammade FN-tal nyligen om våld är ett tecken på detta.

Mycket återstår innan kvinnor och män har lika villkor i Sverige. Jämställdhetsgapen är fortfarande stora. Kvinnor tar 77 procent av föräldraledigheten, jobbar deltid i högre utsträckning än män och gör större delen av det obetalda arbetet med höga ohälsotal som följd. Kvinnor får 70 procent av mäns livslön och därmed lägre pension. Därutöver äger kvinnor ännu inte sina kroppar. 17 våldtäktsfall per dag rapporteras till polisen men i endast 13 procent av fallen döms förövaren. Män i sin tur hamnar på efterkälken i skolan, har fyra till fem gånger högre självmordstal än kvinnor, lever kortare och diskrimineras i vårdnadstvister.

Så vad gör vi medlemmar med denna hjärtefråga?

De flesta folkpartiavdelningar har egna jämställdhetsprogram. Det finns också ett program från landsmötet i höstas. Om alla driver en aktiv jämställdhetspolitik i den egna kommunen och tar debatt med motståndarna, kan Folkpartiet åtminstone lokalt framstå som det parti vars jämställdhetspolitik man talar om. Höj rösten på hemmaplan! Skriv insändare och artiklar! Blogga, tvittra och faceboka! Mod, engagemang och övertygelse måste vara ledstjärnor i arbetet.

Jämställdheten kan kanske klara sig utan Folkpartiet men folkpartister vill inte klara sig utan jämställdhet. Det lokala arbetet är en möjlighet. Där kan vi höja rösten.
Vänta inte på drömprinsen! Rid själv!

Bonnie Bernström
Ordförande för Liberala Kvinnor

Cecilia Elving
Ordförande för Liberala Kvinnor Stockholm

Lars Tysklind
Riksdagsledamot (FP)

Mikrokrediter lanserades stort under åttiotalet i en neoliberal anda för att lösa fattiga människors behov av krediter. Det har sen blivit lite av en frälsarrörelse därför att framgångshistorierna är oändligt många. 2005 proklamerades dessutom som mikrokreditåret av FN och 2006 fick professor Muhammad Yunus Nobels fredspris för sina insatser för mikrokrediter genom Grameen Bank i Bangladesh.

Bland världens mer än en miljard fattiga, finns det nu nära 100 miljoner som har mikrokrediter. Cirka 90 procent av dessa är kvinnor.

Men den stora efterfrågan på mikrokrediter och möjligheten att kunna ta trettio procents ränta har lockat även de oärliga att låna ut pengar.  Alla slags smålån benämndes mikrokrediter. Många smålån har inte nämnvärt skiljt sig från gamla privata ockerlån och pantbankslån. Åtskilliga kritiska forskningsartiklar har skrivits med anledning av det. Det är en viktig kritik för den har sporrat de seriösa hjälporganisationerna att bli bättre.

Microcredit Summit 1997 fastställde i euforin av mikrokrediter en definition av begreppet med betydelsen att mikrokrediter utgör ett utvecklingsprogram med små lån till de fattigaste och syftar till självhjälp.  Grameen Bank vill nu gå längre med krav på precision av vilken typ av mikrokredit det handlar om.

Under min tid som konsult i olika utvecklingsländer har jag inte kunnat undgå att möta mångas erfarenheter av mikrokrediter. Den mest oförglömliga erfarenheten handlar om ett besök i en liten by på den kirgiziska landsbygden där jag träffade tolv kvinnor från ett mikrokreditslag. Vi möttes i ett utkylt litet hus med för få stolar och inget bord.

Jag intervjuade kvinnorna. De blev inbjudna av några medarbetare från UN Volonteers till en utbildning i lagarbete och affärsutveckling. Om utbildningen skulle gå bra, skulle de få ett ettårigt lån om hundra dollar som de alla skulle vara solidariskt ansvariga för. Räntan skulle vara trettio procent. Någon säkerhet krävdes inte.  När jag träffade kvinnorna var de inne på sitt tredje år. De hade återbetalat det första lånet och tagit ytterligare ett om tvåhundra dollar. Det första året hade gett ett magert resultat för att de valde fel jordbruksprodukter, men nu tyckte de att de hade hittat rätt. De sålde sina produkter på en närbelägen marknad.  Deras män hade protesterat högt när kvinnorna i början gick iväg till sina lagmöten.  Så småningom kom det in pengar till familjen och då förändrades också attityderna. Numera var det männen som påminde om deras mötestider med laget.  I samförstånd med sina män bestämde kvinnorna att det egna överskottet skulle användas för såväl döttrars som söners utbildning. Det enda sorgliga i berättelsen var att kvinnorna var pessimistiska om sina döttrars framtid. Om de skulle kunna göra samma resa som sina mödrar berodde på vilka män som de skulle gifta sig med. Men kvinnorna i laget hade i varje fall fått status i sina familjer fastän de fick fortsätta arbeta hårt. Männen föredrog att förbli sysslolösa.

En fråga som ställts angående mikrokrediter är om de verkligen löser människors fattigdomsproblem. Jag har en känsla att det lag som jag träffade kommer att förbli fattiga men däremot inte längre extremt fattiga. Så länge männen inte är med på utvecklingsarbetet utan håller fast vid ett stelbent genussystem kommer ingen hävstångseffekt att uppstå.

Genusfrågorna kommer att bli en stor utmaning för de seriösa mikrokreditgivarna framöver. Nu väljer de flesta av dem att rikta sig direkt till kvinnor eftersom kvinnor visat sig vara goda återbetalare. Därmed diskrimineras de män som skulle kunna medverka till förändring av genussystemet och därmed medverka till utveckling. Det finns goda erfarenheter från olika håll där båda makarna blir involverade i mikrokreditprojekten. Det måste bli modellen om världens fattigdomsproblem på allvar ska kunna lösas.

Bonnie Bernström
Ordförande
Liberala Kvinnor