Organisationshistorik i korthet
Frisinnade kvinnors riksförbund
Liberala Kvinnor har sina rötter i Föreningen frisinnade kvinnor, som bildades den 19 mars 1914. Det var en självständig organisation som samverkade med Frisinnade landsföreningen (föregångare till folkpartiet liberalerna). Föreningen ombildades den 28 mars 1921 till Frisinnade kvinnors riksför¬bund.
År 1923 splittrades Frisinnade landsföreningen i två partier på grund av inställningen till alkoholförbud. Förbudsmotståndarna bildade Sveriges liberala parti medan förbundsanhängarna kvarstod i Frisinnade landsföreningen. Frisinnade kvinnors riksför¬bund förhöll sig neutral i denna fråga och splittrades inte.
Efter en namnändring 1931 till Svenska kvinnors vänsterförbund stod organisationen öppen även för socialister. I slutet av 40-ta¬let utvecklades förbundet alltmer i prosovjetisk riktning varför de medlemmar som sympatiserade med folkpartiet eller socialdemokraterna lämnade förbundet 1948. Den sista liberala ordföranden var Kerstin Hesselgren som avgick 1946.
Här är ordförandena i Frisinnade kvinnor:
1914 Ada Nilsson
1917 Emilia Broomé
1920 Gulli Petrini
1922 Kerstin Hesselgren
Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp
En något lösligt organiserad grupp inom Frisinnade landsföre¬ningen konstituerades i maj 1924. Först omkring 1932 bör¬jade en fastare organisation komma till stånd. Gruppen uppgick i Folkpartiets kvinnogrupp 1935.
Ordförande:
1924 Vira Eklund
Folkpartiets kvinnoförbund – Liberala Kvinnor
Folkpartiet bildades genom att det frisinnade och det liberala partiet återförenades 1934. Den 25 mars 1935 bildades organisationen Folkpartiets kvinnogrupp: Riksförbundet. Den 6 juni 1936 konstituerades Folkpartiets kvinnoförbund (FPK). År 2002 bytte det namn till Liberala Kvinnor.
Liberala Kvinnors ordförande genom tiderna:
1935-1938 Vira Eklund, Ösmo
1938-1946 Ellen Hagen, Gävle
1946-1950 Ruth Hamrin-Thorell, Uppsala
1950-1956 Eva Wennerström-Hartmann, Stockholm
1956-1962 Ingrid Andrén, Stockholm
1962-1964 Jessie Ståhl, Karlstad, Kalmar
1964-1967 Margareta Nordström, Stockholm
1967-77 Ingegerd Fraenkel, Göteborg
1977-1988 Charlotte Branting, Växjö
1988-1997 Barbro Westerholm, Stockholm
1997-2006 Helena Bargholtz, Stockholm
2006-2007 Solveig Hellquist, Sundsvall
2007- Birgitta Ohlsson, Stockholm
Anders Johnson
Organisationshistorik – En längre version
Liberala Kvinnor bildades spontant ur en kvinnogrupp vid en två dagars kvinnokonferens den 25 mars 1935. Föreningen konstituerades några månader senare, den 6 juni, och fick då namnet Folkpartiets Kvinnoförbund, FPK. Till första ordförande valdes folkpartisten och riksdagsledamoten Vira Eklund. Ellen Hagen blev vice ordförande.
Men kvinnliga liberaler hade slutits samman betydligt tidigare än så.
Rösträttsrörelsen
Redan 1884 motionerade den radikale riksdagsliberalen Fredrik Borg för kvinnlig rösträtt, och i slutet av 1800-talet slog sig kvinnor samman i Fredrika-Bremer-Förbundet. I förbundet drevs frågan vidare – opinionen växte och intresset för rösträtten blev större. Som ett resultat bildades Landsföreningen för Kvinnans politiska rösträtt (LKPR) den 4 juni 1904. Men redan året innan hade sex lokalföreningar kommit till stånd, där liberalen Emilia Broomé var aktiv i Stockholm och Ellen Hagen i Uppsala. LKPR:s första ordförande blev Anna Whitlock, en väldigt stark och vidsynt liberal som alltid satte kvinnosaken före partipolitik.
1914 valdes Signe Bergman till ordförande, men det var under Karolina Widerströms, Sveriges första kvinnliga läkare, tid rösträtten konstaterades. Även Selma Lagerlöf tog aktiv del i rösträttsrörelsen. Hon invigningstalade vid den internationella kongressen 1911 i Stockholm där representanter för 26 länder deltog, och hon höll det stora högtidstalet vid segerfesten i Auditorium i Stockholm i maj 1919. I LKPR var alla kvinnor välkomna som stödde kvinnlig rösträtt och som representerade politiska partier som hade kravet på kvinnlig rösträtt i partiprogrammet.
Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm
De första kvinnliga liberala riksdagsledamöter var Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm.
1921 valdes Hesselgren in i riksdagens första kammaren på frisinnade och socialdemokratiska röster. Därigenom blev hon Sveriges första kvinna på denna plats. 1936 anslöt hon sig till folkpartiets riksdagsgrupp, dessförinnan hade hon varit hon politisk vilde. Allra helst ägnade hon sig åt kvinnofrågor och sociala frågor, men även fredsfrågan låg henne varmt om hjärtat. Hesselgren var även Sveriges första kvinnliga delegat i Nationernas Förbund.
Elisabeth Tamm valdes in i riksdagens andra kammare 1921. Hennes stora politiska engagemang var jordfrågan där hennes bestämda uppfattning var att jorden skulle tillhöra dem som brukade den. Hon skrev en bok på temat tillsammans med Elin Wägner “Fred med jorden” 1940. Hon propagerade för delat föräldraansvar, både ekonomiskt och moraliskt, samt att det skulle bli lättare för utländska personer att få svenskt medborgarskap.
Som 25-åring ärvde hon föräldragården Julita och på den praktiserade Tamm sin övertygelse – i jordfråga genom ekologisk odling och sitt kvinnoengagemang genom att anlita kvinnlig ladugårdsförman och kvinnlig ladugårdspersonal. Detta väckte stor uppståndelse bland de sörmländska bönderna. Det var även på Julita den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad blev verklighet. Finansieringen nästan uteslutande från Tamm.
Frisinnade Kvinnor
1914 slöt sig de frisinnade kvinnorna sig samman på initiativ av Ada Nilsson och Julia von Sneider. Föreningen Frisinnade Kvinnor konstituerades den 19 mars 1914 och Emilia Brommé valdes till ordförande. Senare valdes Ada Nilsson till ordförande, Gulli Petrini till vice ordförande. Elin Wägner satt som styrelseledamot.
I mångt och mycket bestod de frisinnade kvinnorna av samma medlemmar som LKPR. Det var rösträtten och fredsfrågan som stod i högst upp på den politiska agendan. Många frågor diskuterades som är aktuella eller åtminstone dyker upp i diskussioner än idag. Ska kvinnor ingå i egna organisationer eller tillhöra partiorganisationer? Om kvinnor skulle utnyttjas inom politiken i första hand för att påverka områden som rör jämställdhet och diskriminering? Om kvinnor har speciella samhällsuppgifter eller om de skulle kämpa ihop med männen för gemensamma mål?
De frisinnade kvinnorna ville inte ansluta sig till det frisinnade partiet, utan istället bildade man Frisinnade Kvinnors Riksförbund den 28 mars 1921. Genom riksförbundet hade de frisinnade kvinnorna fått en organisation med samma fasta former som socialdemokraternas och högerns kvinnor. Ordförande blev riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren, och till vice ordförande valdes Ellen Hagen.
Under 1920-talet radikaliserades Frisinnade Kvinnors Riksförbund och gled längre och längre bort från de liberala och folkfrisinnade partiernas ståndpunkter. Det efterfrågades ett radikalt vänsterparti i Sverige efter dansk modell och i enlighet härmed beslöts i februari 1931 att förbundet skulle ombildas till Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Märkligt nog förblev medlemmarna liberaler, dels frisinnade, dels radikaler, och stod politiskt närmast Tidevarvsgruppen. Svenska Kvinnors Vänsterförbund arbetade inte för något parti vid de politiska valen, däremot stod det fritt för medlemmarna att göra så.
När folkpartiet bildades 1934 såg Svenska Kvinnors Vänsterförbund inte positivt på det, eftersom man hellre hade sett ett radikalt vänsterparti efter dansk modell. Istället närmade förbundet sig socialdemokraterna under 1930-talet. Åtskilliga medlemmar gick över dit, och ett samarbete uppstod. De kvinnor som tillhört ettdera av de liberala partierna gick 1935 samman i Folkpartiets Kvinnoförbund.
Liberala Kvinnor – 1935-1970…
Folkpartiets kvinnoförbund bildades 1935 och på den tiden väckte fredsfrågan stort engagemang. Olga Widegren blev förbundets första ombudsman och hon fick igång 70 verksamma grupper i landet på två år. Kampanjerna gick under parollerna “barnkammarens upprustning” och i juletid “Köp inte krigsleksaker till jul” på 1930- och 1940-talet.
Kvinnoförbundet blev en remissinstans inom folkpartiet, och kontakter med systerorganisationer i våra grannländer knöts och växte fram under 1950-talet. Under 1950-60-talet hölls och kom kurser för medlemmar igång, och 1952 började kvinnoförbundet på allvar stödja kvinnliga kandidater till riksdags-, landstings- och kommunalvalen.
När kvinnor 1958 äntligen fick behörighet till prästämbetet hade påtryckningarna föregåtts av liberaler, främst av kvinnor. Kampanjen mot diskriminering av kvinnliga präster återupptogs på1970-talet.
På 1960-talet började kvinnoförbundet på allvar ägna sig åt familjepolitik, och krävde bland annat barn- och familjevänliga bostäder. I november 1962 blev förbundet positiva till lagändring om avbrytande av havandeskap efter en intensiv samhällsdebatt om abort. Staten tillsatte en utredning där Ruth Hamrin-Thorell blev folkpartiets representant. Abortlagstiftningen som lades fram 1974 stöddes av folkpartiets kvinnoförbund.
På folkpartiets landsmöte 1972 beslutades att ingetdera könet skulle ha lägre andel än 40 procent av platserna i folkpartiets egna organ. En seger för kvinnoförbundet.
1973 lade Liberala Kvinnor ner mycket tid på en enkätundersökning ställd till svenska kvinnor. Förbundet gick ut med frågor till ett par tusen kvinnor för att ta reda på vad kvinnor hade för syn på förvärvs- och hemarbete och barntillsyn. Enkäten presenterades på landsmötet i Växjö och fick stor massmedial uppmärksamhet och resulterade i en studiebok av Lillemor Mundebo och Ingemar Mundebo och i en förnyelse av folkpartiets familjepolitiska program.
På 1970-talet intensifierades samarbetet med Centerns Kvinnoförbund. Man gjorde exempelvis gemensamma uttalanden i Israelfrågan och behandling av ryska judar.
Fortsättning följer…
Jane Lagerqvist
medlem i Liberala Kvinnor
Källa: Anders Johnsson, skriftställare, Skriftstället i Mälarhöjden AB
Frisinnade kvinnors riksförbund
Liberala Kvinnor har sina rötter i Föreningen frisinnade kvinnor, som bildades den 19 mars 1914. Det var en självständig organisation som samverkade med Frisinnade landsföreningen (föregångare till folkpartiet liberalerna). Föreningen ombildades den 28 mars 1921 till Frisinnade kvinnors riksförbund.
År 1923 splittrades Frisinnade landsföreningen i två partier på grund av inställningen till alkoholförbud. Förbudsmotståndarna bildade Sveriges liberala parti medan förbundsanhängarna kvarstod i Frisinnade landsföreningen. Frisinnade kvinnors riksförbund förhöll sig neutral i denna fråga och splittrades inte.
Efter en namnändring 1931 till Svenska kvinnors vänsterförbund stod organisationen öppen även för socialdemokrater. I slutet av 40-talet utvecklades förbundet alltmer i prosovjetisk riktning varför de medlemmar som sympatiserade med folkpartiet eller socialdemokraterna lämnade förbundet 1948. Den sista liberala ordföranden var Kerstin Hesselgren som avgick 1946.
Här är ordförandena i Frisinnade kvinnor:
1914 – Ada Nilsson
1917 –Emilia Broomé
1920 –Gulli Petrini
1922 –Kerstin Hesselgren
Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp
En något lösligt organiserad grupp inom Frisinnade landsföreningen konstituerades i maj 1924. Först omkring 1932 började en fastare organisation komma till stånd. Gruppen uppgick i Folkpartiets kvinnogrupp 1935.
Ordförande:
1924 – Vira Eklund
Folkpartiets kvinnoförbund – Liberala Kvinnor
Folkpartiet bildades genom att det frisinnade och det liberala partiet återförenades 1934. Den 25 mars 1935 bildades organisationen Folkpartiets kvinnogrupp: Riksförbundet. Den 6 juni 1936 konstituerades Folkpartiets kvinnoförbund (FPK). År 2002 bytte det namn till Liberala Kvinnor.
Här är ordförandena i FPK/Liberala Kvinnor:
1935 – Vira Eklund
1938 – Ellen Hagen
1946 – Ruth Hamrin-Thorell
1950 – Eva Wennerström-Hartmann
1956 – Ingrid Andrén
1962 – Jessie Ståhl
1964 – Margareta Nordström
1967 – Ingegärd Frænkel
1977 – Charlotte Branting
1989 – Barbro Westerholm
1998 – Helena Bargholtz
2006 – Solveig Hellquist
2007 – Birgitta Ohlsson
2010 - Bonnie Bernström
2012 - Anna Steele
Kvinnliga liberala pionjärer
Under hela den svenska liberalismens historia har det funnits framträdande kvinnor som förespråkat liberala idéer. Här är några av pionjärerna.
Anna Maria Lenngren (1754-1817), författare som förespråkade upplysningstidens ideal om frihet, jämlikhet och solidaritet.
Fredrika Bremer (1801-65), författare som var jämställdhetspionjär och frihandelsförespråkare.
Selma Lagerlöf (1858-1940), författare som var engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon var också kommunalpolitiker i Värmland och en av dem som skrev under uppropet för folkpartiets bildande 1934.
Emilia Broomé (1866-1925), den första kvinnan i en partiledning 1909. Hon blev också den första kvinnan att engageras i lagstiftningsarbetet – innan kvinnor hade rösträtt – som ledamot i en statlig utredning 1914 och som utredningsordförande 1919.
Kerstin Hesselgren (1872-1962), en av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna 1922 och i ett par decennier den främsta av riksdagens kvinnliga ledamöter, engagerad bl.a. i jämställdhets- och arbetarskyddsfrågor.
Elisabeth Tamm (1880-1958), Sveriges första kvinnliga kommunalnämndsordförande i Julita, Sörmland, 1916 och en av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna 1922. Hon startade 1925 Kvinnliga medborgarskolan på sitt gods Fogelstad.
Ragnhild Sandström (1901-60) folkskollärare i Teg, Västerbotten och riksdagsledamot 1945-60. Hon kom att bli en av kammarens vassaste debattörer särskilt i närings- och trafikpolitiska frågor.
Ingrid Segerstedt Wiberg (f. 1911) journalist och Göteborgs första flyktingkurator. Riksdagsledamot 1959-70 och välkänd kämpe i freds- och flyktingfrågor.
Ingrid Gärde Widemar (f. 1912), riksdagsledamot 1949-68 och drivande i jämställdhetsfrågor. Därefter Sverige första kvinnliga justitieråd.
Cecilia Nettelbrandt (f. 1922), riksdagsledamot 1961-76, skicklig skattepolitiker och första kvinna som vice talman.
Birgit Friggebo (f. 1941), det mest erfarna liberala statsrådet (sammanlagt nio år) på 1900-talet. Hon gjorde det möjligt att bygga friggebodar utan bygglov.
Anne Wibble (1943-2000), Sveriges första kvinnliga finansminister 1991-94. Skicklig ekonom med stor arbetskapacitet.
Maria Leissner (f. 1956), första kvinnan som liberal partiledare 1995-97. Starkt engagerad i internationella frågor.
Starka liberaler
Liberalismen har en bred och lång historia av feminister som drivit kampen fram till där vi befinner oss idag.
Mary Wollstonecraft
Krönika om Mary Wollstonecraft
John Stuart Mill
Krönika om John Stuart Mill
Olympe de Gouge
Krönika om Olympe de Gouge
Selma Lagerlöf
Krönika om Selma Lagerlöf
Litteratur och länkar
Carina Burman: Bremer – En biografi (Bonniers 2001).
Det var så vi började – Liberala kvinnor (LT 1979). Om liberala kvinnor under 1900-talet.
Louise Drangel: ”Folkpartiet och jämställdhetsfrågan” i Liberal ideologi och politik 1934-1984 (Folkpartiet 1984).
Christina Florin: Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse (Atlas Akademi 2006). Boken bygger på brevväxlingen mellan sex liberaler i den kvinnliga rösträttsrörelsen.
Ruth Hamrin-Thorell m.fl.: Boken om Kerstin Hesselgren – En vänstudie (Norstedts 1968).
Marika Hedin: Ett liberalt dilemma (Symposion 2002). Behandlar Emilia Broomé.
Håkan Holmberg (red): Liberala pionjärer (Uppsala Publishing House 2002). Behandlar Emilia Broomé, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren och Ann Margret Holmgren.
Anders Johnson: De gjorde skillnad – Liberala kvinnor från Anna Maria Lenngren till Marit Paulsen (Folkpartiet 2009).
Ragna Kjellgren: Kvinnor i politiken (LT 1971). Antologi med bidrag från tidskriften Tidevarvet.
Ulrika Knutson: Kvinnor på gränsen till genombrott – Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (Bonniers 2004). Behandlar gruppen kring den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.
Monica Lauritzen: En kvinnas röst – Emilie Flygare-Carléns liv och dikt (Bonniers 2007).
Lars Leijonborg m.fl.: Liberal feminism (Ekerlids 2001).
Hjördis Levin: Elisabeth Tamm på Fogelstad – En radikal herrgårdsfröken (Carlsson 2003).
Olle Nilsson och Brita Åsbrink: Ingrid Gärde Widemar – Stjärna på en liberal himmel (Atlantis 2005).
Rösträtten 80 år (Justitiedepartementet 2001). En forskarantologi utgiven med anledning av den allmänna rösträttens 80-årsjubileum.
Annika Ullman: Stiftarinnegenerationen (Stockholmia 2004). Behandlar bl.a. Anna Sandström.
Magnus Ullman: Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige (eget förlag 2004). Behandlar bl.a. Eva Andén, Fredrika Bremer, Sofia Gumælius och Karolina Widerström.
Anne Wibble: Två cigg och en kopp kaffe (Ekerlids 1994).
Greta Wieselgren: Den höga tröskeln – Kampen för kvinnas rätt till ämbete (Gleerups 1969).
Birgitta Wistrand: Elin Wägner i 1920-talet – Rörelseintellektuell och internationalist (Uppsala universitet 2006).
Våra läromödrar och lärofäder – Jämställdhetskämpar i svensk historia från 1700-tal till 1900-tal (Jämo 2000). Porträtterar 38 svenska jämställdhetskämpar.
Elin Wägner: Vad tänker du mänsklighet? (Norstedts 1999). Ett urval texter om feminism, fred och miljö.
Eva Öhrström: Elfrida Andrée – Ett levnadsöde (Prisma 1999).
Karin Österberg m.fl.: Svenska kvinnor – Föregångare, nyskapare (Signum 1990). Ett uppslagsverk om 604 kvinnor födda senast 1910.
