Allt fler misstänkta sexbrottslingar i Sverige hävdar att de begått övergreppen i sömnen, ett tillstånd som kallas sexsomni. Diagnosen innebär att en person utför sexuella handlingar i sömnen utan att vara medveten om det, ungefär som vid sömngång.
I teorin är det en medicinsk realitet, men i praktiken håller begreppet på att bli ett växande juridiskt försvar som hotar både rättssäkerheten och brottsoffrens förtroende för rättsväsendet.
Sedan 2008 har 74 personer i Sverige åberopat sexsomni som förklaring till misstänkta övergrepp. Nästan var tredje person har friats, trots att domstolen bedömt att gärningen faktiskt ägt rum. Detta sticker ut i ett internationellt perspektiv. Enligt en sammanställning av professor Carlos H. Schenck vid University of Minnesota hade endast 220 fall av sexsomni dokumenterats globalt fram till maj 2023. Sverige står alltså för en oproportionerligt stor del av världens kända sexsomnifall. En utveckling som kräver en kartläggning och förklaring.
Sexsomni är en extremt ovanlig sömnstörning, och diagnosen ska enligt forskningen ställas först efter omfattande utredning med sömnlaboratorietester, observationer och medicinsk bedömning.
I många svenska rättsfall bygger dock försvaret nästan uteslutande på den misstänktes egen berättelse, ibland styrkt av ett läkarintyg som saknar objektiva undersökningsdata. Trots detta har vittnesmål från läkare, ofta baserade på enstaka samtal vägt tungt i rätten och i flera fall lett till friande domar. Domstolarna har i dessa fall hänvisat till att uppsåt inte kunnat bevisas, eftersom den tilltalade påstått sig ha sovit under gärningen.
Men frågan är: hur rimligt är det att en person som begår ett fullt genomfört sexuellt övergrepp kan slippa ansvar enbart på grund av ett obelagt medicinskt påstående? För offret spelar det ingen roll om övergreppet skett i sömn eller i vaket tillstånd. Kränkningen, traumat och konsekvenserna är detsamma.
När rättssystemet friar en gärningsman med hänvisning till en ytterst ovanlig diagnos, utan tillräckligt medicinskt underlag, undergrävs tilltron till hela rättsprocessen.
Att sexsomni tycks vara betydligt vanligare i svenska domstolar än i något annat land väcker många frågor, som behöver svar. Har Sverige en helt världsunik epidemi av sexsomni? Eller är det snarare så att en diagnos som globalt bedöms som mycket sällsynt har blivit ett bekvämt försvar i svenska rättssalar? Den senare förklaringen är tyvärr mest sannolik.
Det handlar inte om att ifrågasätta medicinska tillstånd i sig, utan om att ställa krav på vetenskaplig noggrannhet och ansvar när diagnoser används i rättsliga sammanhang.
När domstolar accepterar påståenden om sexsomni utan grundliga medicinska utredningar, riskerar vi att skapa ett farligt prejudikat där påstådd omedvetenhet blir en väg till straffrihet. Detta undergräver inte bara brottsoffrens rätt till rättvisa. Det riskerar även att skada förtroendet för de verkliga patienterna som faktiskt lider av sällsynta sömnstörningar.
För att stärka rättssäkerheten och skydda brottsoffer kräver Liberala Kvinnor att regeringen och rättsväsendet omedelbart vidtar följande åtgärder:
1. Kartläggning av sexsomni i rättsfall
En nationell och systematisk granskning bör genomföras för att undersöka hur ofta sexsomni åberopas i förundersökningar och domstolar, vilken typ av bevisning som läggs fram och hur den värderas. En sådan kartläggning är nödvändig för att förstå hur diagnosen används och om rättssystemet riskerar att feltolka medicinska påståenden.
2. Forskning om sexsomni och sexualbrott
Staten bör avsätta resurser för forskning om sambandet mellan sexsomni och sexualbrott. Hur vanligt är tillståndet egentligen? Vilka medicinska kriterier krävs för att ställa diagnosen? Hur kan utredningar genomföras på ett vetenskapligt sätt? I dag saknas kunskap, och utan forskning famlar både rättsväsende och vård i mörker.
3. Utbildning för rättsväsendets aktörer
Polis, åklagare, domare och försvarare måste få utbildning i sömnmedicinska diagnoser och lära sig att skilja mellan vedertagen medicinsk vetenskap och osäkra påståenden. Rättsväsendet behöver verktyg för att kunna värdera läkares utlåtanden kritiskt och kräva att medicinska bedömningar vilar på fakta, inte på lösa antaganden.
Motståndare till dessa åtgärder menar att alla diagnoser ska respekteras och att rättsväsendet måste ta hänsyn till medicinska tillstånd. Det stämmer, men respekt för medicin får inte bli ett frikort för övergrepp. Det är fullt möjligt att både visa förståelse för sjukdomar och samtidigt upprätthålla principen om ansvar.
Ingen annan allvarlig brottstyp skulle acceptera ett självrapporterat medicinskt påstående utan bevis som grund för friande dom.
Om diagnoser används för att undkomma ansvar måste de vara vetenskapligt belagda och rättsligt hållbara. Annars riskerar vi att förvandla domstolarna till platser där medicinska gissningar ersätter juridiska bevis.
Rättvisa får aldrig vila på ogrundade medicinska påståenden.
Sverige är ett litet land som har flest sovande våldtäktsmän. Sverige har också möjlighet att gå före, inte genom att skapa fler undantag, utan genom att stå upp för kunskap, ansvar och rättvisa. Det handlar inte om att misstro läkare eller patienter, utan om att säkerställa att diagnoser används på ett vetenskapligt och rättssäkert sätt.
För offren spelar det ingen roll. Skadan är densamma.
Rättvisa kan inte sova.
Malin Sjöberg Högrell, ordförande för Liberala Kvinnor
Jessica Hellström, talesperson för rättssäkerhet och kvinnors trygghet för Liberala Kvinnor
